Hemma

Jag är äntligen hemma i Sverige. Jag har inte fått pengar från Neal än men hoppas att allt ska gå bra. Han ska sätta in pengar till mitt konto och det tar några dagar mellan bankerna.

Jag har varit i Uppsala och träffade Laila =), sedan Eskilstuna snabbt för att fixa med båten och träffa familj. Nu är jag på ett studentkalas nära Uppsala, och sedan hoppas jag få i båten så snabbt som möjligt. Det är grymt att vara tillbaka i Sverige, det är sommar, jag är ledig, jag har en båt, kan det bli bättre!? =)

Jag lägger upp lite bilder från England när jag får tillgång till min dator. Vi ses!

Snart hemma

Pa onsdag kommer jag hem. Men jag ar osaker pa betalning.. Neil heter Hassel i efternamn, det uttalas likadant som ordet hassle, vilket betyder strul/krangel. Jag overvagde faktiskt att ringa honom pga av den orsaken, sa jag ringde honom allra sist av olika farklippargang. Faktum ar att hans efternamn stammer in pa hans personlighet, det ar mycket strul. Jag kanner darfor att jag inte kan slappna av med betalningen forrns jag har pengarna i hand.

Imorrn kommer jag fa reda pa om jag far pengarna eller inte. Far jag dem inte sa vet jag faktiskt inte om jag nagonsin kommer att se roken av dem..

Hall tummarna for att jag far pengarna, be om ni tror pa Gud. Det skulle kannas forjakligt att jobba en hel manad och bli blast.

Vi hors

Nyheter

Har klippt far hela dagen idag. Inte bara denna dag, utan manga dagar nu. Idag hade vi talgiga far som vi kampade mycket med. Med talgiga menar jag att de nastan ar kladdiga, och det ar valdigt kravande att komma igenom ullen, man skar dem latt av den orsaken. I slutet av dagen var jag sa otroligt trott, och det ar inte den enda dagen..

Jag har dock blivit hardad. Jag klippte far over en vecka i streck, det har jag aldrig gjort forut. Sen fick jag en dag ledig eftersom vi hade strul med fordonet. Jag lar mig mycket, men denna farklipparsasong borjar lida mot sitt slut for mig. Jag har sagt att jag kommer resa hem, och har bokat biljetter hem den 2 juni. Det ar definitivt ratt beslut. Pa en manad har jag lart mig det jag kande att jag ville lara mig. Men jag vill hem, jag langtar hem. Jag vill vara tillsammans med Laila, jag vill traffa familj och vanner, jag vill sjosatta min bat och segla ute pa malaren!

Jag maste saga att farklippare ar nagot av det mest harda man overhuvudtaget kan jobba med.. Forsta gangen jag sag tva farklippare hos Jacke sa tankte jag att det ar det tuffaste jag nagonsin sett, och jag hade ratt.

Vi ses i Sverige snart!

Regn

Regnet smattrar pa husvagnens tak. Det blir med stor sannolikhet ingen farklippning idag. Eftersom vi klipper utomhus sa ar det inte sarskilt behagligt att klippa om det regnar, och sa halkar man pa golvet. Husvagnen ar kall varje morgon, for det finns inget element som varmer upp den. Vi har inga kokmojligheter heller, for spisen funkar inte. Och inget rinnande vatten. Och ingen fungerande toalett. Husvagnen bestar av tva sovrum, jag sover i ena och Brad i andra. Jessie sover pa golvet i koket. I toalettrummet har vi farklipparutrustning. Vi har toalett och dush i ett separat rum hos Neil.

Igar var vi lediga. Brad och Jessie blev aspackade och hoga. Manga farklippare dricker mycket och tar droger, dessa ar inget undantag. Jag tog det lungt for att spara mig for nasta dag. Kollade pa filmen Inglorious Basterds. Filmen var ok, men jag ar inget fan av Quentin Tarantino direkt.

Jaha, det blir visst jobb idag. Jag fick just reda pa att en bonde har torra far i en lada av Neil. Sa Brad har akt for att hamta Jessie nagonstans som fick ett ragg igar och sen ska vi klippa. Det ar bra, for jag vill ju tjana pengar. Ska jag vara arlig ar det inte direkt trevligt att vara har, jag ar ensam, jag har trakigt och jag jobbar hart.. Jag borjar faktiskt trottna pa detta kringflackande liv, att leva som en nomad utan nagra bekvamligheter, jag langtar hem. Det som driver mig ar att bli battre pa att klippa och att tjana pengar.

I England

Hej foljeslagare,

jag befinner mig i ett litet samhalle som heter Street i sydvastra England for tillfallet. Jag fick napp nar jag ringde farklippargang hos en snubbe som heter Neil Hassel. Jag har varit har sen den sista april och jobbat alla dagar forutom tva. Ena gangen var jag magsjuk och andra gangen idag. Ganget bestar av Neil som ar chefen och kommer harifran, sedan Brad fran Nya Zeeland, Jessie ocksa fran NZ och jag. Jessie kom for nagra dagar sen. De ar schyssta och det ar god stamning i husvagnen som vi bor i pa Neils tomt. Det har varit tufft, riktigt tufft. Faren ar daliga att klippa denna tidpunkt eftersom manga av dem har lamm, och ullen sitter som klistrad till skinnet. Det gor att man maste pusha handen hart for att komma igenom och gor man det i over atta timmar om dagen sa blir man trott. Overhuvudtaget kanner jag mig slut och trott hela tiden. Hardaste var nog nar jag var magsjuk, jag klippte halva dagen da, sen lade jag mig pa nagra ullsackar och somnade.

Igar klippte vi poll dorsets som ar ett typ av far som ar helt vansinnigt.. Varenda en sparkade i varenda position, och de ar sa starka att de sparkar ur sig. Igar ville jag mer eller mindre sluta hela tiden. Vi kom inte hem forns klockan tio pa kvallen och jag sade till Neil att jag drar hem till Sverige, poll dorset faren tog knacken pa mig och jag har langtat hem valdigt mycket. Framst saknar jag Laila hela tiden, men ocksa att vara hemma. Jag menar, jag hann knappt saga hej till familjen och vannerna innan jag stack efter att ha varit borta ett helt ar pa Nya Zeeland, och nu ar jag borta igen!

Neil tog det bra och tyckte att jag skulle sova pa saken och vara ledig nasta dag. Denna dag har jag alltsa tankt och jag har kommit fram till att jag ska stanna maj manad och nagra dagar in i juni. Dels vill jag lara mig att klippa battre och framforallt behover jag pengar. Jag har knappt kvar nagot, och aker jag redan sa kommer jag visserligen hem, men inget jobb att borja pa, saledes inga pengar..

Sa ser laget ut, det ar ett hart och tufft jobb jag har gett mig in pa, antagligen det tuffaste man kan jobba med i ett modernt samhalle. Men jag ska forsoka harda ut ett tag till, for det ar en otrolig erfarenhet. Efter detta kommer tror jag namligen att varenda jobb kommer kannas slappt.

Vi hors framledes

Hemma

Ja då var man äntligen hemma. För sex dagar sen landade jag och Laila. Vi var i Los Angeles i fem dagar och det var över förväntan. Det var varmt och skönt i Kalefornien och vi hängde mest på beachen. Men det var för kallt för att bada (för oss iaf). Vi lånade en lägenhet av en släkting till Laila som var precis bredvid UCLA (universitetet). Så vi kom snabbt ner till Santa Monica beach. Tänk, när jag och Laila reser så går det inte åt mycket pengar normalt sett. Vi fixar ställen att bo på som inte kostar, vi lagar enkel billig mat, och tar det billigaste ressättet, så LA kostade inte mycket och vi hade jättetrevligt tillsammans! =)

Att komma hem till Sverige känns väl en del som när jag kom hem från cykelresan. Allting är sig likt. Jag är glad att vara hemma, men jag byggde nog upp en längtan de sista veckorna som inte riktigt motsvarade förväntningarna. Det är nästan som om jag tagit en rast från ett jobb, det har blitt tid för att komma tillbaka, och där är man liksom, och fortsätter. Nu blev rasten ett år, men det känns inte så mycket längre än en fikarast nu.

Jag har bara varit tillbaka några dagar, men trots att jag borde softa ner så funderar jag en del över framtiden. Nu när jag är här är det som att verkligheten har hunnit ifatt mig.. Jag fick inte sommarjobb på Eskilstuna-Kuriren denna sommar. En annan kommer att fota som var vikarie förra sommaren. Egentligen känns det väl okej eftersom jag är bra sugen att klippa mer får, men det är aldrig kul att få nobben. Jag ska ringa till en fårklippare som klippt i Wales tidigare och hoppas att jag kan hitta ett gäng där som jag kan få jobb med. Sen vill jag starta ett eget företag, för det måste jag ha när jag klipper får i Sverige i framtiden. Och det företaget kan jag använda när jag tar frilansjobb som fotograf också. Så tanken är att sätta mig in i att starta ett företag, kanske gå nån starta eget kurs, och sen har jag en gammal grammatiktenta kvar att göra i spanskan som jag kuggade senast. Detta blir våren, och fårklippandet blir till sommaren.

Jag vill inte missa den svenska sommaren dock.. Så jag ska inte klippa för mycket i Storbritannien om jag får jobb där. Den svenska sommaren är helt enkelt för fin för att missas. Jag tittade till min segelbåt igår på varvet, vilken pärla! Jag fylldes verkligen av en längtan att sjösätta den, och hissa seglen, och ge mig ut på Mälaren.

För att avsluta detta inlägg ska jag försöka skriva vad denna resa gav mig. Vi var borta nästan ett år jag och Laila, varav tre veckor i Mexiko, fem dagar i Los Angeles, och resten i Nya Zeeland. Mexiko och Los Angeles var två semesterstopp, medan Nya Zeeland var själva grejen såklart. Målet innan jag reste var att lära mig att klippa får ordentligt. Alltså att kunna kontrollera dem, behärska mönstret m.m, och att komma upp till i alla fall 100 får på åtta timmar. Samt att gå fårklipparkurs och jobba med ett fårklippargäng.

Jag fixade alla målen. Jag jobbade som pressare i gäng, och de sista dagarna som klippare i gäng på Scotts gård samt Peters. Jag gick kursen med Laila och även en dag på en andra kurs. Jag lärde mig alltså mönstret och tekniken. Jag klarade till slut inte bara 100 får på åtta timmar, utan 200 på sju och en halv timme! Jag är både stolt och nöjd över resultatet.

Som alltid är det inte bara mig det handlar om, utan även alla som hjälpte mig att nå mina mål. Fårklipparen Micke Carlsson lärde mig grunderna i Sverige, och utan de förkunskaperna hade varken jag eller Laila kunnat tagit åt oss så mycket från första kursen. Så var det ju instruktören Norm som var grymt duktig på att lära ut på kursen. Både bonden Graham och fåraherden Snow som lät mig och Laila att klippa på gården under flera månader. Grahams släkting som var exfårklippare som lärde mig en del. Och sist men inte minst Scott och Ryan, de två bröderna som båda tidigare var fårklippare men nu bönder, på vars gård jag nådde 200. Speciellt Ryan lade ner en hel del tid att korrigera min klippstil.

Förstå hur mycket dessa människor betytt för mig, de engagerade sig helt frivilligt bara för att hjälpa mig (och Laila) att bli bättre fårklippare. Jag blir glad när jag tänker tillbaka på detta, det finns en del goda och snälla människor i världen som man blir sammanförd med. Och så tackar jag Gud som varit med mig och Laila. Sedan jag var i Afrika på cykeln ändrade jag radikalt min livsåskådning, och från att vara ateist att tro på Gud igen. Det är något jag inte talat om mycket, men jag vill ändå nämna det, för jag känner att han har hjälpt och lett mig så mycket.

Sedan har jag och Laila har kommit varandra väldigt nära under resan. Man ser andra par som reser, och de två utgångarna jag sett att en sån här resa ger är antingen ett krashat förhållande eller ett starkare. Laila och jag har blivit mycket starkare tillsammans. Det är en häftig känsla, att ha någon så nära, som man upplever allt med och nu vet jag att vi kan klara av massor tillsammans. Och delad glädje är dubbel glädje, det stämmer.. Giftermålet är planerat sommaren 2011! =)

En annan sak är att Nya Zeeland verkligen är vackert. Så är det bara. Och en ytterligare sak är att jag har kört så mycket bil att jag blivit lite bekväm. Men nu är det cykel som gäller igen! (Även om jag lånar morbrors bil just nu hehe ;)

Alltså, jag är nöjd över denna resa. Man lär sig så mycket på resande fot, och man vidgar vyerna och mognar, växer. För varje dag går det två på en resenär var det någon som sa, det stämmer nog oftast.

Jag lägger in lite bilder framledes från NZ och LA. Så ska jag säga om jag lyckas få jobb i Storbritanien, då blir det en ny resa!

Tack till dem som följde mig under denna resa, vi hörs och ses!

Sista dagen pa Nya Zeeland

Vi fick bilen sald for tva dagar sen, efter fyra dagar pa marknaden, det var riktigt skont. Varken jag eller Laila var sa bra bilforsaljare (man far salja sin bil sjalv mer eller mindre pa denna marknad) sa vi missade kanske tva potentiella kopare. Men till slut sa fick vi ivag den. Vi salde den for ungefar 2500 skr lagre an vad vi kopte den for. Och efter ett ars korande med bilen sa kanns det som ett ok pris.

Sedan har vi borjat packa ihop bagaget, och det ser ut som att vi far plats med allt. Eftersom att vi aker genom USA far vi ha tva vaskor pa 24 kg vardera per person, sa nastan 100 kg tillsammans! Sa vikten ska det nog inte bli nagra problem med. Vi har avslutat vara bankkonton ocksa, och gjorde en typ av check som vi ska losa in nar vi kommer hem till Sverige.

Nu ar det elva timmar kvar tills vi flyger mot Amerika. Aven om jag nog helst skulle vilja flyga hem till Sverige direkt sa ska det bli intressant att vara i USA eftersom jag aldrig varit dar forut.

Vi ses snart!