söndag, april 04, 2010

Hemma

Ja då var man äntligen hemma. För sex dagar sen landade jag och Laila. Vi var i Los Angeles i fem dagar och det var över förväntan. Det var varmt och skönt i Kalefornien och vi hängde mest på beachen. Men det var för kallt för att bada (för oss iaf). Vi lånade en lägenhet av en släkting till Laila som var precis bredvid UCLA (universitetet). Så vi kom snabbt ner till Santa Monica beach. Tänk, när jag och Laila reser så går det inte åt mycket pengar normalt sett. Vi fixar ställen att bo på som inte kostar, vi lagar enkel billig mat, och tar det billigaste ressättet, så LA kostade inte mycket och vi hade jättetrevligt tillsammans! =)

Att komma hem till Sverige känns väl en del som när jag kom hem från cykelresan. Allting är sig likt. Jag är glad att vara hemma, men jag byggde nog upp en längtan de sista veckorna som inte riktigt motsvarade förväntningarna. Det är nästan som om jag tagit en rast från ett jobb, det har blitt tid för att komma tillbaka, och där är man liksom, och fortsätter. Nu blev rasten ett år, men det känns inte så mycket längre än en fikarast nu.

Jag har bara varit tillbaka några dagar, men trots att jag borde softa ner så funderar jag en del över framtiden. Nu när jag är här är det som att verkligheten har hunnit ifatt mig.. Jag fick inte sommarjobb på Eskilstuna-Kuriren denna sommar. En annan kommer att fota som var vikarie förra sommaren. Egentligen känns det väl okej eftersom jag är bra sugen att klippa mer får, men det är aldrig kul att få nobben. Jag ska ringa till en fårklippare som klippt i Wales tidigare och hoppas att jag kan hitta ett gäng där som jag kan få jobb med. Sen vill jag starta ett eget företag, för det måste jag ha när jag klipper får i Sverige i framtiden. Och det företaget kan jag använda när jag tar frilansjobb som fotograf också. Så tanken är att sätta mig in i att starta ett företag, kanske gå nån starta eget kurs, och sen har jag en gammal grammatiktenta kvar att göra i spanskan som jag kuggade senast. Detta blir våren, och fårklippandet blir till sommaren.

Jag vill inte missa den svenska sommaren dock.. Så jag ska inte klippa för mycket i Storbritannien om jag får jobb där. Den svenska sommaren är helt enkelt för fin för att missas. Jag tittade till min segelbåt igår på varvet, vilken pärla! Jag fylldes verkligen av en längtan att sjösätta den, och hissa seglen, och ge mig ut på Mälaren.

För att avsluta detta inlägg ska jag försöka skriva vad denna resa gav mig. Vi var borta nästan ett år jag och Laila, varav tre veckor i Mexiko, fem dagar i Los Angeles, och resten i Nya Zeeland. Mexiko och Los Angeles var två semesterstopp, medan Nya Zeeland var själva grejen såklart. Målet innan jag reste var att lära mig att klippa får ordentligt. Alltså att kunna kontrollera dem, behärska mönstret m.m, och att komma upp till i alla fall 100 får på åtta timmar. Samt att gå fårklipparkurs och jobba med ett fårklippargäng.

Jag fixade alla målen. Jag jobbade som pressare i gäng, och de sista dagarna som klippare i gäng på Scotts gård samt Peters. Jag gick kursen med Laila och även en dag på en andra kurs. Jag lärde mig alltså mönstret och tekniken. Jag klarade till slut inte bara 100 får på åtta timmar, utan 200 på sju och en halv timme! Jag är både stolt och nöjd över resultatet.

Som alltid är det inte bara mig det handlar om, utan även alla som hjälpte mig att nå mina mål. Fårklipparen Micke Carlsson lärde mig grunderna i Sverige, och utan de förkunskaperna hade varken jag eller Laila kunnat tagit åt oss så mycket från första kursen. Så var det ju instruktören Norm som var grymt duktig på att lära ut på kursen. Både bonden Graham och fåraherden Snow som lät mig och Laila att klippa på gården under flera månader. Grahams släkting som var exfårklippare som lärde mig en del. Och sist men inte minst Scott och Ryan, de två bröderna som båda tidigare var fårklippare men nu bönder, på vars gård jag nådde 200. Speciellt Ryan lade ner en hel del tid att korrigera min klippstil.

Förstå hur mycket dessa människor betytt för mig, de engagerade sig helt frivilligt bara för att hjälpa mig (och Laila) att bli bättre fårklippare. Jag blir glad när jag tänker tillbaka på detta, det finns en del goda och snälla människor i världen som man blir sammanförd med. Och så tackar jag Gud som varit med mig och Laila. Sedan jag var i Afrika på cykeln ändrade jag radikalt min livsåskådning, och från att vara ateist att tro på Gud igen. Det är något jag inte talat om mycket, men jag vill ändå nämna det, för jag känner att han har hjälpt och lett mig så mycket.

Sedan har jag och Laila har kommit varandra väldigt nära under resan. Man ser andra par som reser, och de två utgångarna jag sett att en sån här resa ger är antingen ett krashat förhållande eller ett starkare. Laila och jag har blivit mycket starkare tillsammans. Det är en häftig känsla, att ha någon så nära, som man upplever allt med och nu vet jag att vi kan klara av massor tillsammans. Och delad glädje är dubbel glädje, det stämmer.. Giftermålet är planerat sommaren 2011! =)

En annan sak är att Nya Zeeland verkligen är vackert. Så är det bara. Och en ytterligare sak är att jag har kört så mycket bil att jag blivit lite bekväm. Men nu är det cykel som gäller igen! (Även om jag lånar morbrors bil just nu hehe ;)

Alltså, jag är nöjd över denna resa. Man lär sig så mycket på resande fot, och man vidgar vyerna och mognar, växer. För varje dag går det två på en resenär var det någon som sa, det stämmer nog oftast.

Jag lägger in lite bilder framledes från NZ och LA. Så ska jag säga om jag lyckas få jobb i Storbritanien, då blir det en ny resa!

Tack till dem som följde mig under denna resa, vi hörs och ses!