Soderut

Imorrn drar vi soderut. Sedan vi slutade farklipparkursen har vi varit en hel del pa biblioteket, tittat film pa kvallen hos familjen vi bor hos, jag har bakat manga kladdkakor (eriks recept med kokos =), vi har stadat bilen och fixat allt mojligt, och framfor allt, vi har vantat pa att kopa farklipparutrustning. Vi fick en rejal rabatt hos Heiniger efter att gjort kursen vi gjorde, ett erbjudande de har for "learner shearers". Erbjudandet var bra, ungefar 3800 svenska kronor i rabatt pa ett kit dar allt man behover for att borja ingar. Eftersom priset ar sa bra maste de forsakra sig om att man inte koper mer en ett per person och att man verkligen hade gjort kursen. Vara papper rackte inte utan vi behovde ett till. Det tog ett tag for en av snubbarna fran kursen att fixa fram det pappret men det kom fram till slut. Sa idag var vi och hamtade varsitt kit! Snacka om schysst att kanna farsaxen i handen, helt ny.. =)

Imorrn ska vi halsa pa Mirek och Veronica igen, ett tjeckiskt par vi jobbade med pa vingardarna i Blenheim. De jobbar pa en camping i Lake Tekapo, ungefar fyra timmar fran oss i Christchurch. Sen vill vi se sodra Nya Zeeland, som Milford Sound, Invercargill etc. Vi har hittat en WWOOF gard som vi planerar att jobba pa i en vecka eller tva som ar strax ovanfor staden Invercargill. En WWOOF gard ar organisk och dar far man i utbyte mot 4 timmars jobb per dag mat och tak over huvudet. Detta verkar vara ett schysst stalle. Garden ar pa 1200 hektar och de har 6600 far och 400 not. For den som ar intresserad har dem en hemsida http://www.maramaorganics.co.nz/

Sedan ska vi borja jobba i december med Norm som var varan instruktor pa kursen i hans farklippargang. Jag som pressare och Laila som ullsorterare. Jag hoppas vi far klippa lite ocksa! Vi har en till WWOOF gard dar vi antagligen kan fa klippa en del far, innan vi borjar jobba. Men det har regnat dar sa han har kommit lite efter. Har vi tur hinner vi klippa hos honom innan vi borjar att jobba med farklipparganget.

Sa ser laget ut. Vi hors!

Avslutad kurs

Da var kursen avklarad. Den var riktigt bra, av mig far den hogsta betyg. Instroktorerna var otroligt bra pa att lara ut, och de var roliga ocksa. Bade jag och Laila fick bra feedback av dem nar vi hade sluttest som bestod av att klippa tre far under en halvtimme. Vi har fatt lara oss hur viktigt det ar att flytta fotterna runt faret sa att det sitter bekvamt, och klippmönstret borjar vi beharska ganska bra. Sedan har vi lart oss att slipa skären och jag larde mig att sy ihop ett djupt sar jag gjorde pa ett av faren. Och avslutningsvis blev vi erbjudna jobb av ena instruktoren som har ett farklipparforetag. Tyvarr blev det inte som klippare, utan som pressare, och Laila som ullsorterare. Jag har helt enkelt forstatt hur svart det ar att bli farklippare, for aven om vi kan klippa riktigt nu sa har vi inte snabbheten eller uthalligheten for att faktiskt kunna klippa 40 timmar i veckan. Men vi kommer att komma dit! Och jag ger inte upp. Jag maste saga att det ar riktigt utmanande och skoj att klippa far. Man lar sig sjalvbeharskning och arbeta hart. For tillfallet vantar vi pa svar fran nagra gardar dar vi hoppas kunna klippa far mot mat och husrum innan vi borjar jobba med instruktorens farklippargang. Sa ser laget ut =) Vi hors!

Kurs i farklippning

Antligen! Nu klipper jag och Laila sa att ullen flyger =) Vi har gjort tva av totalt fyra dagar pa farklipparkursen "Introduction Course to Machine Shearing" av Tectra. Snacka om att vi lar oss mycket. Vi har tva intruktorer som ar riktigt roliga och professionella. De vet precis vad de gor med faren, och forsoker forklara for oss i detalj hur vi ska gora. Vi ar nio personer som gar kursen och det finns fyra "stands", dvs klipplatser. Jag och Laila klipper ungefar varannat far och kan hjalpa varandra nar vi inte kommit ihag nasta steg och nar inte instruktoren ar dar for att visa. Till varan forvaning ar det en till tjej pa kursen, och vet ni!? Hon ar fran Norge. Sa vi babblar en hel del svenska i pauserna och hennes norska ar riktigt begriplig. Bade jag och Laila ar riktigt nojda hittills!

Nagra bilder

Jag tankte inte skriva nagot detta inlagg, utan bara visa nagra av de bilder jag tagit under vart senaste resande. Njut av Nya Zeelands hav och natur!

Guldfeber

Jag sitter framfor ett porlande vattendrag (skrev detta i mitt block tidigare). Vattnet brusar lugnande i bakgrunden, det ar ganska vindstilla och varen borjar komma till Nya Zeeland. Solen star lagt, for dagen borjar ga mot sitt slut. Laila sitter bredbvid mig och laser. Vi befinner oss i Goldsborough pa vastkusten, och som namnet avslojar sa finns det guld har. Det var en stor guldrush har i slutet pa artonhundratalet. Jag hittade ett stalle dar jag har hittat flagor och korn av guld i varje panna jag vaskat. Det ar inga stora mangder, men varje gang jag ser de gyllene bitarna efter jag har vaskat bort svartsanden blir jag lika glad. Vi har varit pa tva andra orter dar ocksa guldrusher har agt rum, och detta blir fjarde dagen jag vaskar. Det ar riktigt spannande att leta guld, och sannerligen ar det en barndomsdram som antligen gar i uppfyllelse. Jag har faktiskt lite guldfeber=)

Som jag namnde tidigare ar vi pa vaskusten. Det var hit vi var pa vag for att delta i aventyrsfestivalen "A day at the beach". Nar vi kom hit valkomnades vi av ett rasande ovader. Det regnade skurar hela tiden, vilket ledde till att vi kunde bekrafta ryktet som vastkusten har om sig, namnligen att det regnar hela tiden. Men inte nog med det, det blaste hart och det var inga varma vindar.. Vi styrde kosan mot ett litet samhalle som heter Ross. Dar bor ett par jag traffade i Mauretanien for tre ar sedan pa cykelresan. Och vilken gastfrihet! Trots att Lisa hade tva smabarn, varav ena endast var tre veckor gammal, sa var vi valkomna. Vi fick sova i husvagnen de hade pa sin tomt. Vi stannade tva natter, och under den tiden var vi mest inomhus, for det regnade nastan oavbrutet. Pa morgonen efter den andra natten var planen att lamna bilen hos Xabi och Lisa for att sedan lifta upp till Karamea, som ligger pa vaskustens topp. Darifran skulle vi borja festivalen och den langa vandringen. Men egentligen var varken jag eller Laila sugna pa att vandra i kontinuerligt regn. Man kommer till en grans liksom, for visst vore det ett riktigt aventyr, men jag njuter egentligen inte av att pina mig. Pa cykelresan fanns det passager med ovader, men de gick alltid over. Detta a andra sidan, verkade som att det skulle bli ovader som holl i sig. Sa den morgonen sa jag till Laila, "jag tycker vi struntar i den har festivalen". Laila menade att om jag inte ville sa skippa hon den med gladje. Och sa blev det.

Istallet akte vi ivag till en dunge pa kvallen dar man kunde se tuseltals lysmaskar i morkret. Det var en haftig syn. Kvallen spenderade vi vid en sjo, dar det fanns en naturcamping. Laila hade sagt att hon kande sig konstig i magen, och i lagom tid till att vi kommit till campingen pa kvallen sa borjade hon spy. Och inom kort spydde vi i kör. Vi behovde bara oppna bildorren och kasta ut. Och toaletterna var nara till hands for andra behov. Det var tur att vi stannat just dar, for oftast staller vi oss pa nogon plats ute i naturen utan toaletter. Det var enkelt att konstatera att vi blivit smittade av Xabi och Lisas son som var magsjuk. Efter tre dagar sa kunde vi kora ivag igen. Vi akte forbi en turistattraktion som heter "the blowholes". Dar fanns det hal i klipporna dar havet vid hogvatten sprutade upp som en rasande fontan. Sedan vandrade vi en fyratimmars led upp tidd en hytta dar vi sov, och nasta dag tillbaka till bilen. Pa den leden fanns det diverse efterlamningar fran forna guldruschen som var intressanta att titta pa. Nar vi akte ivag sa svangde vi bara runt lite for att komma till en annan led som ledde till samma hytta, men denna var sex timmar lang, och man gick over bergskammar under en lang del av den. Det var en mycket langre och kravande tur, men vilka vyer vi fick uppleva. Tank er att vara uppe pa en bergskam, och nar man tittar ut sa har man 360 graders utsikt. Ena hallet ar det en dal, sedan berg, och pa andra sidan ligger havet.. otroligt.



Pa den leden kom guldfebern. I den forsen som man gick langs med den forsta delen av leden, sa fick man vaska guld utan att behova tillstand. Nar vi kommit till stan efter vandringen sa kollade jag upp ett och annat i bibliotekets bocker om amnet. Jag visste snart att det finns tretton stallen, varav elva pa sodra on, och de flesta pa vaskusten dar man kan vaska utan tillstand. Snart var jag utrustad med en vaskpanna och en spade, allt for runt en hundra lapp i skr. Men an skulle vi inte vaska, for vi hade siktet installt pa att anda besoka festivalen vi hade tankt att vandra med i. Vi akte tio mil soderut, till Westport, dar Louis Brown skulle befinna sig och arrangera en kvall med musik och forelasning. Det var en trevlig kvall. Louis fragade om vi itne skulle ga med en bit, och varfor inte fragade jag och Laila varandra, nar vi anda ar har.

Klockan 06:30 nasta dag motte vi Louis och en grupp med skolungdomar som hade hjalpt till att stada upp stranden dagen innan. Festivalen gar ut pa att stada strander, plantera nya trad, och sprida det grona budskapet helt enkelt. Och Louis vandrar genom hela vastkusten, sa festivalen kommer till nya platser nar han kommer fram dit. Allt ar dock tidsplanerat sedan innan. Manga hjalper till, och ett tvteam samt foljebil foljde honom pa vagen. Vi borjade vandringen, och snart var vi i havet med vatten upp till midjan. Vi hade kommit fram till ett stalle vi var tvungna att passera under lagvatten. Men trots lagvattnet sa simmade vi snart eftersom marken forsvann under vara fotter. Det var jag, Laila, Louis och Keith. Keith akte foljebilen men ville ga till fots en stund. Han hade dock inte raknat med att vi skulle bada. Manga djupa vadningar blev det, och en å korsade vi med flotte. Nar morkret lade sig sa sag vi en liten eld framfor oss. Dar satt Keith med en aldre kvinna. Louis kande henne sedan tidigare, och vi fick erbjudandet att sova i hennes hus, som bokstavligen var precis bredvid stranden. Vi fick en utsokt middag av kvinnan. Forsta dagen var over forvantan.

Klockan 05:30 nasta dag hade Keith lagat till grot. Det tog tid for oss att packa om och komma ivag. Louis haltade pa ena benet eftersom hans kna gjorde ont. Det borjade efter att vi simmat dagen innan, och det slappte inte. Denna dag skulle bli svarare berattade han, och det fanns partier han inte visste nagon som gatt igenom forut. Pa kartan sag man bara hav och klippor. Ganska snart insag vi att Louis konsekvent valde den svaraste mojliga vagen hela tiden. Det fanns en upptrampad stig, men han valde att ga igenom riktigt tat bush istallet. Snart insag vi att det var idioti nar det fanns en stig i narheten, sa jag foreslog att vi skulle vanda och ta den. Louis visste inte om den ledde oss ratt, men jag sa att det kommer att leda oss ratt atminstone under en tid framover. Vi vande och tog stigen. Den gick langs med kusten. Snart ville Louis att vi skulle vada genom en strom ner till havet, sa att vi kunde klattra pa klipporna istallet for stigen. Jag kande lite motvilja, for klipporna jag sett tidigare var itne sa inbjudande. Beslutet lag pa mig, for om jag itne ville, kunde vi fortsatta pa stigen. For Louis skull sade jag okej da. Sedan vadade vi och simmade ner i strommen, Laila tyckte det var riktigt skoj och jag ocksa snart. Vilket aventyr!

Snart kom vi fram till klipporna och havet. Det fanns massor av salar pa klipporna. Louis berattade att vi alltid skulle forsoka att ga mellan land och salen, inte tvartom. Pa sa satt hade salen alltid fri vag till havet och skulle inte attackera. Da salarna hade barn vid den har tiden sa var de mer agressiva. Men vi kom framat. Men sakta.. Sakta.. Och dagen gick. Solen lag tungt pa mitt huvud, och vatten hade vi inte eftersom att Louis hade raknat med att det skulle finnas sotvatten langs vandringen. Vi kom till olika stallen som var svara att ta sig igenom. Och Louis granser visade sig vara bortom vara. Till det hor att Laila ar mer vaghalsig an mig, for jag ar det egentligen inte alls. Bakom det mesta jag gjorde under cykelresan lag det en hel del planerande. Under Sahara passagen pa cykel visste jag exakt hur langt det var mellan olika stallen jag kunde handla mat, och jag raknade ut pa ungefar hur mycket vatten jag behovde och mat. Sa sag hela resan ut.

Denna sitution tyckte jag inte om, for Louis hade helt enkelt inte tillrackligt koll pa laget med mina matt. Han ville att vi skulle hoppa ner i vattnet fran en klippa atta meter over havet eftersom det inte gick at ta sig runt. Han borjade klattra nerat pa hala klippor, och medan Laila holl koll pa honom sa letade jag upp en annan vag genom svarforcerade taggbuskar.. Jag tankte inte hoppa! Men Louis gjorde det. Laila tog samma vag som mig och snart var vi pa vag alla tre igen. Snart kom ett tillfalle igen for Louis att visa sin vaghalsighet nar han borjade att friklattra (alltsa utan sakerhetsutrustning) upp for en klippa pa over femton meter. Den var lodratt upp, och for att ens kunna borja var han tvungen att vanta sa att vattnet akte ut. For varje vag var sa kraftfull som slog in att den utan vidare kunde dragit med sig honom ut till havs. Vaggen han klattrade uppfor var blot, och han hade en vaska som tyngde honom. Innan vi kunde hejda honom sa hoppade han ner nar vattnet gick ut och klattrade upp sa snabbt han kunde for att komma bort fran nasta vag. Han borjade sin vansinnesklattring. Jag och Laila tittade pa varandra och skakade vara huvuden. Vilken idiot! Han klattrade vidare och jag kande hur radslan steg inom mig om han skulle halka. Det fanns bara klippor och hav som kunde ta emot hans fall. Nar han var ungefar tio meter upp tittade han mot oss. Laila skakade pa sitt huvud och pekade pa sig sjalv samtidigt for att saga att hon inte tanker gora det. Han insag att ingen av oss tankte folja efter, sa han borjade klattra ner. Alla ni som som laser detta har sakert erfarenhet av att ha klattrat som barn eller dylikt, och da vet ni att klattra ner ar svarare an att klattra upp. Louis kom ner helskinnad. Tva slutsatser fanns att dra, att han ar en duktig klattrare, och en galenpanna.

Efter detta slutade vandringen att vara skoj for min del. Det hade slutat vara roligt tidigare men nu blev det snarare en pina att folja efter Louis. solen stekte, och jag var torstig. Vi klattrade och hoppade mellan stenar, och holl utkik efter salhannar som kunde attackera. Overallt var det halt och vid en klattring som inte var hog tappade jag greppet mot en blot sten. Da kande jag hur gransen var nadd. Vid det har laget hade vi bara kommit en sjattedel av distansen som var kvar till en strand. Da stannade jag och sa till Laila att jag inte tanker ga langre. Louis forsokte vanda mitt motstand mot att ga med langre men lyckades inte. Jag beratte att jag inte tyckte det var trevligt langre alls, och att jag hellre ga tillbaka genom den tata terrangen genom bergen. Jag forstod att vi inte skulle komma fram innan morkret skulle sla in med Louis, och genom att ga over bergen skulle vi iallafall hinna fram till vagen innan det blivit morkt. Louis tyckte det var trakigt, men bade jag och Laila var overens att han skulle komma fram fortare utan oss. Sa vi fick hans karta, kompass och han gav oss halften av chokladen.
Sedan tog vi avsked.

Vi klattrade uppfor en klippa for att komma hogre, men det visade sig vara ett stup nar vi kommit upp. Vi vande. Jag borjade kanna panik inom mig, for att jag inte skulle kunna dricka och ata sa energin fanns for farden. Jag bad Laila att hon skulle leda oss, for med min torst och hunger var jag ganska borta. Tur var att Laila hittade en liten vattenpol med sotvatten. Jag drack mycket och lange.. Vi gick langs med klipporna ett tag istallet till vi kom fram till ett bra stalle att klattra uppfor. Att ta sig uppfor var otroligt tungt. Bushen var sa rackarns tat! Vi var tvungna att krypa om vi kunde mellan grenar och annat. Med jamna mellan rum tittade vi ner mot havet for att se att vi overhuvudtagen hade rort oss nagonstans. Sakta men sakert forcerade vi oss upp. Det kandes som en evighet att komma upp. Men vi klarade det. Efter det mottes vi av taggbuskarna igen. Men dessa var hogre an oss. Vi turades om att ga i taten, for alla taggar som gick in i huden.. Med kompassen kollade jag hela tiden sa att vi inte gick i cirklar. Jag var tvungen att titta pa den ofta eftersom det var svart att ta riktmarken nar man inte kunde se lang framfor sig.

Taggbuskarna byttes mot enklare terrang, och sma backar borjade komma med jamna mellanrum. Det var sa gott med vatten! Till slut sag vi en sjo, och pa kartan var den paralell med vagen. Snart horde vi motortrafik. Vi jublade och kramade om varandra. Fran vagen fick vi lift med forsta bilen. Och ganska snart sa vi en fran filmteamet vid vagkanten.

Vi sov hos en annan kvinna i medelaldern som Louis kande sedan tidigare. Jag och Laila fick lana husvagnen som hon hade pa sin tomt. Louis kom inte fram forns vid sjutiden. Det var morkt, han hade gatt fort, och tydligen hade han bara brakat ihop framfor filmteamets eld och halvslumrat. Han fick skjuts till kvinnans hus av Keith och snart gick han och la sig efter lite mat. Nasta dag skulle han fortsatta fran dar hjan slutade.

Har slutar historien om var vandring med Louis. Nasta dag spenderade vi med fimteamet. De skulle aka till Westport vid lunch efter att ha filmat. Vi fick skjuts med dem till bilen. Allt avslutades med att vi akte till narmaste fisch and chips shop och jag bestallde den storsta hamburgaren de hade. Den var riktigt stor=)

Sedan akte vi och vaskade guld. Och just nu sitter jag i Hokitikas bibliotek och skriver detta inlagg. Nu ska jag se om jag hinner lagga in lite bilder ocksa!

Ha det gott vanner!

Pa vag mot vastkusten

Vi ar i Christchurch for tilfallet. Aka skidor i Mt Hutt var riktigt skoj. Jag tror det var fem ar sen jag akte skidor sist, sa lite ringrostig var jag allt. Laila akte dock snowboard, och hon var lika vaghalsig som nar hon klattrar. Mirek och Veronika var ocksa med, ett tjeckist par som vi arbetade med i Blenheim. Sedan har vi bott hos en pastor och hans familj som vi traffade i Blenheim over helgen i Christchurch. De var riktigt trevliga, och pastorn tog med oss bada pa sin motorcykel runt i omnejderna=) Senaste tva dagarna har vi akt genom Banks Peninsula, en halvo som bildades genom vulkanutrott for sakert en herrans massa ar sedan. Vi sover i bilen igen och det funkar bra.

Salar i Kaikora pa bilden ovan, har aldrig varit sa nara dessa djur..

Idag har vi varit tillbaka i Christchurch for att handla in grejor och jag har antligen kopt en ny gore-tex jacka. Min limegrona jacka finns kvar, men den ar inte lika regntat efter fem ars konstant anvandning genom olika kontinenter. Den nya paminner mycket om den gamla, men den limegrona fargen som jag tyckte sa mycket om ar istallet morkbla. Jag fick den for en tusenlapp i skr (REA).

Ikvall drar vi vidare mot Arthurs Pass, ett bergspass vi ska aka genom for att komma till vastkusten. Vi ar pa vag till ett par som jag traffade pa cykelresan i Mauretanien for fyra ar sen. Efter det borjar vandringen!

Just ja, jag har ny frisyr igen, total snagg. Forsta gangen jag provad pa det, och man kan tycka att mohawken jag hade var snagg, men det ar olika frisyrer, hehe. Forresten, jag diggar verkligen Chistchurch som stad, om nagon skulle ha vagarna forbi i framtiden. Pa bilden nedan kan ni se den nya frisyren!

A day at the beach

For ungefar en manad sen tog vi upp en liftare. Han hade en farja fran Picton (3mil ifran oss) som skulle ga efter en halvtimma. Efter nagra sekunders tanke insag jag att han nog kommer missa den, sa vi akte dit med honom. Det visade sig att han ar huvudarrangor for en aventyrsfestival som heter "A day at the beach". Den gar ut pa att en grupp ska ga till fots genom hela vastkusten mellan 1 till 24 augusti, och gruppen kommer att stanna till vid ett antal strander dar man kommer att ha aktiviteter av olika slag, och pa kvallen blir det musik m.m. Vi kollade in hemsidan (http://www.adayatthebeach.org.nz/) och bestamde oss for att haka pa. Sa jag har snackat med Louis (arrangoren) ikvall och vi ska med! Vi vet inte an om vi hanger med hela vagen, det visar sig, men det kommer nog allt att bli ett riktigt aventyr. Haha, jag borjade faktiskt langta lite efter nagot sadant=)

Sedan har vi anmalt oss till en farklipparkurs som gar av stapeln i oktober. Den ar pa fyra dagar. Efter det ar planen att klippa far, men inte i ett farklippargang denna gang, utan pa sa kallade "WWOOF" gardar (for mer info, kolla in http://www.wwoof.co.nz/). Pa dessa gardar arbetar man circa fyra timmar per dag och far mat och tak over huvudet i utbyte. Jag ringde runt till nagra gardar med manga far. En har ungefar 7000 tackor, en annan 2000, lite olika. Och de gardar med manga far fattar galoppen att vi vill praktisera efter kursen, sa som det ser ut nu kan vi nog fa en del klippning. Jag tror verkligen att det kommer att ga, och det kanns som att flowet ar med oss. Sa hall tummarna for oss!

Sedan ar arbetet slut pa vingarden, sista dagen ar imorgon. Vi skulle ha berattat att vi tanker sluta pa fredag denna vecka, men varan arbetsledare hann fore och berattade att imorgon ar sista dagen for hela gruppen. Vi missar ju bara tre dagars jobb eftersom vi skulle slutat pa fredag, men de andra hade planerat att jobba ungefar fyra till sex veckor till, for det hade cheferna sagt.. 24 hour notice, det ar vad man har som "casual worker". Trist for de andra i gruppen men for oss ar det lungt. Och planen ar att aka pa onsdag eller torsdag till Mt Hutt som ar en skidort. Dar ska vi aka skidor en dag, det ar ganska dyrt som alltid med skidor. Sen blir det festivalvandringen i september och sen farklippning fran och med oktober.


Detta ar gruppen som vi har jobbat med pa vingarden Montana.

Liten uppdatering

Jag ar kvar i Blenheim och jobbar pa vingarden med Laila. Vi har ett tillfalligt vardagsliv har nu=) Vi gar pa bio pa tisdagar (det ar halva priset da), och traffar ett tjeckiskt och ett franskt par ganska ofta. Vi aker till stadens badhus pa tisdagar och fredagar och tar langa duschar och bastar. Egentligen kostar bastun fyra dollar, men vi har betalat tva och smugit in i bastun anda! Vi besoker stadens bibliotek ofta ocksa och laser pa kvallarna.

For tillfallet lar jag mig grunderna i esperanto, ett konstruerat sprak jag lange velat lara mig (for info>> http://sv.wikipedia.org/wiki/Esperanto). Jag spelar munspel till en bok med cd skiva som jag lanade pa biblan och det riktigt svanger! Det ar skont att lira lite blues mellan varven och att ha ett instrument med sig. Jag valde munspelet den har gangen, for gitarren tog for mycket plats. Jag funderade lite pa sackpipan innan jag drog, men den strular ofta med rorbladen, sen hann jag inte tata sacken som slapper igenom en del luft nu, sa valet foll pa munspelet, och det ar riktigt skoj att lara sig spela med det. Pa bilden till hoger jammar jag och Eylon fran Israel=) Man kan nastan tro att vi spelar luftmunspel, men de gommer sig bakom handerna, hehe.

Jag har fiskat med flugspot nagra ganger i trakterna ocksa, men inte fatt nat an..

Sjukling

Laila blev sjuk i onsdags forra veckan, och jag blev smittad pa fredagen.. Vi har varit sangliggande till idag, mandag. Laila har varit dalig i hela sex dagar.. Vi kunde inte arbeta idag, sa vi passade pa att dra till biblioteket. Laila ska forsoka ga till jobbet imorrn, medan jag vill vila imorrn ocksa. Passar pa att lagga in en bild fran "blocket" vi arbetar med nu. Det blir att arbeta med bojd rygg da plantorna bara ar ett ar gamla och ska rensas fran smatt langs hela langden.

Rätt ska vara rätt

Idag hamtade jag och Laila ut resterande pengar pa banken som var forra arbetsgivare inte betalade. Igar skulle vi traffa honom kl fyra vid hans kontor, men han hade inte dykt upp an. Daremot stod en man i kostym och portfolj och vantade. Laila borjade att tala med honom och det visar sig att han kommer fran "The Labour Office", alltsa den myndighet man kontaktar i just sana fragor som utebliven lon. Han blev intresserad och berattade att han skulle ocksa mota var forra arbetsgivare och ville att vi skulle beratta vad som hant. Nar vi berattat klart kom Ram (forre arbetsgivaren) med ett leende och oppnade kontoret. Mannen i kostym lat oss tala med Ram forst.

Ram forsokte fa allt att lata som en bagatell och att det ar trakigt att ni inte kunde komma upp till minimilonen och att ni forstas maste sluta da. "Men Ram, vi har ju redan slutat med dig och hittat en ny arbetsgivare", Ram latsades inte lyssna och menade ett mindre kravande jobb skulle passa oss battre, varpa jag sager "Jag haller helt med dig Ram, och pa var nya arbetsplats jobbar vi inte lika fort men tjanar anda mer pengar..=)". Darefter forsakrar han oss att sekreteraren ska rakna och givetvis betala om det fattas nagot. Snart ar problemet lost och sekreteraren berattar att det fattas 200 dollar pa respektive konto, dvs ungefar 1000kr var. Vi tackar for oss med varsin check i handen. Vad glada vi var! Rattvisan segrade till slut!

(Jag maste tillagga att detta med storsta sannolikhet inte alls var ett misstag av foretaget, da vara arbetskamrater alla rakat ut for samma sak. Skillnaden ar att de inte har hittat nagot nytt jobb och de som klagar far sparken.. Det ar trist att sant hander nar det finns lag mot det, men samma sak hander ju overallt, i Sverige ocksa)

Vyerna

Sa har ser det ut pa min arbetsplats! Det nya foretaget verkar super. Det ar med i Pernod Ricard (anis spriten som man blandar med vatten) koncernen, sa det ar ett stort foretag.





Jag och Laila efter dagens arbete =)

Ny arbetsgivare

Efter att bara ha arbetat en och en halv vecka med den nuvarande arbetsgivaren sa byter vi. Vi har blivit betalade pa ackord och tjanat svaltlon eftersom att han betalar sa lite sa vi har hittat en ny och byter darfor. Imorrn ska vi borja!

Fran tiden som har gatt har i Blemheim har jag tagit nagra bilder fran vingardarna. Och jag har en ny frisyr, en mohawk! =)



Sa har kan det se ut nar man arbetar i en vingard. Jag valjer ut fyra stycken grenar som ser starka ut, beskar bort alla grenar som gar ut och sparar ett skott. Sedan virar jag varje gren runt varsin vajer. Allt ska ga fort om man ska tjana nat. Ofta ar utsikten helt otrolig. Mornarna ar kalla med frost pa backen, medan dagarna ofta blir riktigt fina med solsken. Man mots kl 07.00 och aker sedan till garden och borjar arbetet. Slutar gor man nar solen gar ner. Manga tar knappt rast for att kunna jobba sa mycket som mojligt. Alla far ju betalt per planta.

Runt pa vingardarna

Da har jag och Laila jobbat sen i onsdags pa vingardar. Vi jobbar med ett foretag som heter Vincon och de blir inhyrda av vingardarna for att gora arbete. Jobbet gar ut pa att beskara grenar som gar ut fran vinstocken och sedan vira runt dem pa staltradar. Jag beskar grenarna med en seckator, och efter andra dagen var handen svullen och jag kunde inte stanga den. Jag har borjat att anvanda vansterhanden mer och mer och det funkar ok, men det gar ju inte lika snabbt. Vi far betalt per planta och lonen blir riktigt dalig, igar tjanade jag nog bara tre hundra kronor. Och det efter atta timmars hart arbete med bara en rast for en macka. Vi far ta mer raster men da riskerar man att forlora jobbet eftersom foretaget vill ga igenom gardarna sa snabbt som mojligt.

Jag maste erkanna att jag drommer mig tillbaka till den svenska sommmaren nar jag gar dar och sliter med planta efter planta. Vilka dromsomrar jag har haft sen jag borjade jobba som semestervikarie pa kuriren. Ja och tank att dra upp ankaret och kasta loss och segla ut en dag med segelbaten.. Men nar sommaren kommer till Nya Zeeland kommer jag nog inte langta hem=)

Forsta lonen

Da har vi fatt varan forsta lon. Och vidare aker vi. Vi kanner oss fardiga pa detta stalle helt enkelt. Jag har bara klippt tva far, eftersom enda tillfallena jag kunde klippa var om jag hann klippa pa en rast. Jobbet som pressare var det hardaste jag har haft, och direkt skoj var inte jobbet. Jag ville ju klippa far. Jag ska ta en kurs i farklippning framledes och ge mig in i farklippningen igen, men inte an, for nu har vi siktet installt pa vingardarna i Blenheim. Dar ar det "pruning season", vilket ska vara ett av de bast betalda sasongsjobben pa Nya Zeeland. Vi hors!


Farklipparganget! Har ar manga av de som vi arbetade med pa Paewai Mullins Shearing.


Vi har last mycket i rummet pa farklipparforetaget. Det var riktigt kallt i borjan eftersom det inte finns nan isolering, sa vi kopte in ett litet elelement=)

Antligen ett inlagg

Hej alla som laser bloggen. Jag haller pa att skriva ett inlagg som berattar om vad vi har gjort sedan jag senast skrev. Men bara for att veta att jag lever och allt ar bra sa skickar jag in detta=) Jag och Laila har det bra, vi har fatt jobb i ett farklippargang. Tyvarr ar det inge klippning an for oss, eftersom vill man sta pa bordet med de andra klipparna maste man vara ganska duktig. Ungefar 200 till 400 far om dagen. Ganska mycket va!? Jag jobbar som ullpressare tillsammans med en snubbe som heter Lewis, medan Laila sorterar ull med en kvast som de kallar "broomstick" =) Det finns en ullsorterare per klippare, medan normalt sett ar det bara en pressare. Jag ar med Lewis for att lara mig, och det ar en del all kunna. Man ska pressa ullen, och maskinerna vi arbetat med ar gamla, ser ut som att de ar fran borjan av 1900-talet. Och det ar riktigt tungt att pressa ner balen.. Sedan ska man samla in all ull till balarna som ullsorterarna ger en. Sedan ska man fylla pa "the pins", vilket ar boxarna med far som klipparna hamtar faren ur. Klipparna ropar efter en "sheepo" nar det borjar sina med far, och de vill inte fa slut, eftersom de far betalt per far. Jag har inte varit med om an att det blir slut.. Tror det blir ett jakla liv da. Vi arbetade tredje dagen idag. Jag har nog aldrig varit med om nagot tuffare an det har jobbet, forutom att klippa far med Micke i Sverige. Men skillnaden nu ar att detta ar bade fysiskt, och stressigt som attan!

Jag vet att valet haller pa nu till EU i Sverige, konsulatet var stangt nar jag var dar. Jag skulle ha rostat pa Piratpartiet, sa jag hoppas att ni rostar pa dem i mitt stalle.

For de som vill se bilder fran resan kolla in den har adressen:
http://www.flickr.com/photos/martinlindahl
dar finns fler bilder. Jag laddar inte upp alla har pa bloggen.

Vi hors! // Martin

Vi ar snart pa vag!

Igar kopte vi bilen. En Toyota Camry fran 1994. Allt pappersarbete ar fardigt, forsakring, vagskatt m.m. Nar vi skulle aka var vi bada oroliga for vanstertrafiken. Laila korde, och hon akte pa fel korbana tva ganger, men det gick bra, jag litar pa henne mer an mig nar det galler bilkorning=) Vi sov i bilen forsta natten lite utanfor centrum. Idag ska jag rosta pa svenska konsulatet till EU-valet. Gissa vad jag ska rosta pa.. =) Jag uploadar en bild senare, da far ni se svaret! Sen drar vi fran Auckland sa snart vi kan. Vi funderar pa att borja jobba pa en vingard i Blenheim pa sodra on, i vantan pa att en farklipparkurs ska borja den 22 juni. Jag har ringt till olika farklipparforetag och vi kan nog fa jobb efter kursen fram mot mitten av juli. Da ska tackorna klippas innan lamningen. Hej svejs!

Antligen Nya Zeeland!

Nu ar vi antligen har, pa Nya Zeeland=) Vi landade klockan fem pa morgonen. Under dagen har vi fixat ett simkort till mobilen, sa den som vill ringa till mig kan ringa pa 0064 2102312045, sa borde ni komma fram. Sedan har vi varit pa skattekontoret for att fa ett "tax number" sa att vi kan jobba. Och slutligen har vi ordnat varsitt bankkonto pa banken ASB. Imorron blir det biljakt, en japansk bil ar vad folk rekommenderar eftersom att reservdelar till dem ar billiga har. Det ar allt for nu, jag kommer att skriva mer snart.

Jo en sak till! Jag ser inga kommentarer pa mina bloginlagg.. Det vore skoj om nagon skrev nagon kommentar nan gang! Hej svejs

Isla Mujeres

Jag befinner mig nu pa Isla Mujeres, en o ett stenkast fran Cancùn. Jag och Laila anvander taltet forsta natten nu. Det ar ju ganska sa varmt har om dagarna. Nar vi satte upp taltet idag rann bara svetten om mig. Nu ar det kvall och mycket mildare. Vi bor pa ett riktigt schysst vandrarhem som heter Poc-na. Rekommenderat for de som ska till Isla Mujeres. Vi har spelat volleyboll, varit pa stranden, spelat fotboll, legat i hangmatta och last... Helt perfekt.


I hammocken som sagt=)


Karibien..


Jag och Laila hangde mycket med Jason och Laura, ett engelsk par.

Tiden gar pa Isla Cozumel

Nu har jag och Laila varit pa Isla Cosumel flera dagar. Detta ar fjarde dagen som jag bara ar i hostelet utan att ga ut. Jag brande ryggen rejalt nar jag var ute och snorklade, och det blev till och med blasor over ett parti stort som en handflata. Sa blev jag forkyld ocksa.. Imorgon tror jag att jag kommer att kunna ga ut igen, kanske snorkla, men med en t-shirt pa. Jag har bokat om vart flyg sa att vi kan flyga fran Cancun pa Yucatan halvon istallet. Da slipper vi aka hela vagen till Mexico City. Det jag ar orolig for ar om vi hinner med bytet i Houston. Vi har en timma och tio minuter pa oss att ta flyget till Los Angeles, och fran vad jag har hort sa tar det tid i USA med all sakerhet. Vi hoppas pa det basta. Nu ar jag ganska hungrig, sa jag ska nog ta mig ut och kopa nagra tacosar. Jag lagger in en karta, sa ni kan se var jag ar.


Visa större karta

Forsvunna pengar..

Som resenar loper man alltid risken av att bli av med de vardesaker man har med sig, som kamera, mp3spelare eller pengarna. Man ar egentligen ett ganska latt byte. Har man bara en vaska sa finns antingen pengarna dar eller i fickan hos sig sjalv. Jag har sjalv blivit bestulen vid tre olika tillfallen i Afrika pa kamera, sovsack och mp3spelare. Jag har tagit en del tid for att fundera hur man kan skydda sig och kommit fram till att det sunda fornuftet far visa vagen. For det forsta ska man inte lamna saker framme pa t.ex. ett bord och ga darifran, da far man skylla sig sjalv. Man gor klokt i att inte ha for mycket kontanter vad betraffar pengar. Kamera.. Ja tycker man om att fota sa maste man ta risken, for att annars riskerar man ju att forlora de bilderna man ville ta. Men har man ett rum och gommer pengarna dar istallet for att ga runt pa stan med dem (da man kan bli ranad) sa har man gjort det man kan egentligen.

Aven om man aldrig kan lita till hundra procent pa nagon annan an sig sjalv maste man ge andra fortroende. Forr eller senare kommer dagen nar den manniskan som man har fortroende for inte skoter sig. Att vara alldeles for misstanksam mot sina medmanniskor och alltid kontrollera allting i minsta detalj tar helt enkelt for mycket energi och tid. Det tycker i alla fall jag.

Till saken! Laila betalade snubben som hon skulle dyka med igar kontant med US dollar. Hon fick tillbaka vaxeln och kommer sedan inte ihag vart pengarna tog vagen. Hon antog att hon stoppade ner pengarna i planboken som man normalt gor. Sedan kom hon till mig pa hostelet, gav mig sin planbok som jag stoppade ner i vaskan. Jag hade koll pa den nar jag at frukost i koket, sedan lamnade jag den i skapet och laste (alla har ett skap har dar man laser in sina grejor och det ar ett hanglas pa). Nar jag har snorklat sa ska vi ga och handla, och det ar da, nar jag ger Laila vaskan, som hon inser att 70 dollar och 200 peso ar forsvunna. Vi har funderat fram och tillbaka var pengarna forsvann. Utan resultat. Vem vet, kanske tappade hon dem pa gatan. Vad kan man gora? Utan bevis for nat, inte mycket. Sedan pa kvallen skulle vi spela spel, jag, Laila, Ake och Sofia. Da inser Ake och Sofia att nagon har bestulit dem pa deras pengar! De gick till agaren av hostelet, berattade vad som hant och Laila passade pa att beratta om hennes stold ocksa, som kan ha varit har pa hostelet. Idag har Alfonso, agaren, talat med staderskan och med Ake. Vi far se om de polisanmaler, de maste ju ha papper for forsakringsbolaget.

Det ar aldrig roligt nar sadant hander. Man far forsoka att inte lata radsla och oro besegra en. Som jag sa tidigare sa tar det for mycket tid och energi. Handlar det om mycket pengar sa galler det att ha en forsakring. Ar det mindre pengar sa blir det en laxa om att det finns mycket ont i varlden. Men det goda segrar alltid!

Hombre en Oaxaca

Detta ar bilden jag blev mest nojd over fran fotosessionen i Oaxaca.

Artikel i Eskilstuna-Kuriren

Jag sag precis en pdf med artikeln som var i Eskilstuna-Kuriren (www.ekuriren.se) fran den 30 April. Sag bra ut! Det blev en helsida. Helst hade jag dock sett en annan av bilderna jag skickade som dragare, men den visar jag er istallet=) Sedan fick jag reda pa att John, engelsmannen som jag fotade med fick in sina bilder i sin lokala tidning i England. Forsta sida! Jag ska lagga in den sa att ni kan se. Det var riktigt skoj att han fick med det, for nar jag berattade att jag skulle ut och fota for att forsoka fa in bilderna i en tidning sa blev han ocksa sugen. Och det blir ju lattare for mig eftersom att jag har jobbat pa tidningen, men han lyckades. Sant ar skoj.

Laila

Laila i Puebla. En fin gammal kolonialstad dar vi bodde i en mexikansk familj. Har utanfor en av alla krimskramsbutiker.

Mexiko

Efter elva dagar i Mexiko har jag besokt svininfluensans mest drabbade omrade Mexico City, sedan till Puebla, Oaxaca, Palenque och nu ar vi pa on Isla Cozumel i karibiska havet.

Mexico City var en stor stad. Vi tittade pa Diego Riveras vaggmalningar som var riktigt coola. Och alla manniskor som gick omkring med ansiktsmasker, forst trodde jag att det var pa grund av avgaser, men snart ensag jag genom tidningarna att det var svininfluensan. Vi var bara dar 2 dagar. I Puebla bodde vi hos en mexikan, Gerardo, genom Hospitality Club (for dem som inte vet vad det ar kolla in www.hospitalityclub.org). Vi bodde pa deras tak i ett eget rum, och hans familj var inte en fattig mexikansk familj. Gerardo ville ha med oss pa dyra pubar och ga i dyra affarer, inte min och Lailas grej, men det var haftigt att bo i en mexikansk familj och ata deras mat. Efter tva natter hos Gerardo drog vi vidare till Oaxaca. Bussresan dit hade manga fina vyer att bjuda pa, vi akte i berg m.m. Jag sag en del mexikaner pa hastar och dromde mig ivag pa en resa med hast.. Vore haftigt.. Fast jag har aldrig ridit.. An!

I Oaxaca testade vi tllayuda, en mexikansk matratt som liknar en pizza med olika ingredienser pa. Vi hade tankt att dra vidare ut pa landsbygden nasta dag, men jag var sa trott, sa vi spelade backgammon utanfor en kyrka istallet. Laila har en hel del tur med tarningarna.. =) Pa kvallen hade vi sallskap av ett engelskt par, och kvallen avslutades pa en mexikansk bar dar vi drack mezcal (tequila variant). Andra dagen var jag och engelsmannen och fotade svininfluensa bilder i staden, jag hade fatt ett mail fran Eskilstuna-Kuriren om att de ville tala med mig lite om hur situationen var. Spantant tanke jag att de kanske ville ha lite bilder ocksa, och som tur var hade engelsmannen varsta utrustningen med sig, och en dator med photoshop! Bilder blev riktigt bra, ska visa er senare. Samma dag hade vi en buss till Palenque. Vi satt 15 timmar..

Pa grund av svininfluensan sa var Palenques ruiner stangda.. Det gjorde inte sa mycket for vi fick vara i djungeln anda. Och vi sov i en hydda. Nar vi hade lamnat in grejorna i hydda vi hyrde sa motte jag Ake Andersson pa matstallet! Jag visste att han skulle vara i Mexiko men antagligen trodde ingen av oss att vara vagar skulle motas. Vi talade nagra timmar och sen drog han och hans flickvan ivag till Isla Cozumel for att dyka. Att sova i en djungel var haftigt. Manga konstiga ljud.. Dagen darpa lagade jag hal i klader och sedan gick jag och Laila i djungeln. Senare akte vi vidare till Yucatan halvon, till Playa del Carmen, och direkt over med farjan till Isla Cozumel. Har har vi fatt anvandning for min gamla snorkelutrustning. Jag kopte den nar jag var 12 ar gammal, da gick jag en PADI fridykningskurs. Och jag kan faktiskt pressa ned fotterna i fenorna an! Men det gor lite ont efter ett tag.. Men snacka om att vattnet ar fint har, turkost och helt klart. Massa exotiska fiskar, och jag har sett rockor ocksa. Laila var och dok med tuber idag, jag snorklade med Akes flickvan Sofia och en svensk som heter Bengt.

That´s it for nu, jag ska beratta mer om tacosarna har snart. Det kan vara kul att veta hur tacos ar i dess ursprungsland!

Teotihuacan

Jag och Laila i Teotihuacan. Har var aztecerna harskare forr i tiden. Maffigt stalle, och varmt var det ocksa.

Farklipparen

Har klipper jag far hos Jacke, tretton stycken hann det bli denna dag. Bilden ar tagen av Mikael Andersson.

En ny resa och ett nytt projekt

Det var nastan tre ar sedan som jag skrev pa denna blog. Da var den tankt for de som foljde mig pa min cykelresa fran Sverige till Gambia. Sista inlagget berattade jag att jag fatt praktikplats som fotograf och att jag ville skaffa en segelbat. Vad som har hant dessa tre ar ar kort foljande:

jag kopte en segelbat pa 5,6 meter som star pa land i Torshalla for tillfallet. Jag larde mig segla med den och det ar riktigt harligt att segla! En dag blir det nog en langre resa med den, hittils har jag seglat till Birka och hem. Efter att ha praktiserat som fotograf pa Eskilstuna-Kuriren fick jag borja jobba med det pa riktigt, och det var verkligen en drom som gick i uppfyllelse. Jag hoppade in som vikarie periodvis i terminerna nar jag ocksa pluggade och somrarna 2008 och 2009. Jag pluggade efter sommaren jag kom hem ryska i Uppsala under ett ar. Sedan reste jag och en klasskompis till Ukraina och gick over en stor del av Krimhalvon da jag larde mig att tala lite mer ryska. Jag bodde under tiden som student i Uppsala forsta aret pa en gammal lotsbat pa Fyrisan, dar jag traffade min fastmo, Laila. Andra aret borjade jag plugga spanska, da pluggade jag 50%, tog skepparexamen med Laila, och hoppade in en hel den pa Eskilstuna-Kuriren. Tredje aret i Uppsala sa pluggade jag spanska igen och nu ar vi nastan framme i dagslaget!

Jag ansokte sedan till en universitet i Minsk for att forbattra min ryska och blev antagen, men sa hoppade jag av, for att nagot annat dok upp i min vag. Nya Zeeland och farklippning =) Grejen var den att Laila tyckte vi borde gora nagot tillsammans istallet, och jag holl med. Hon ville aka till Nya Zeeland men jag visste inte vad jag skulle gora dar. Sa en vacker dag var jag hos Jacke, min van vars familj har en bondgard med en massa far. Och den dagen var det tva farklippare dar, jag fick testa nagra drag med maskinen och forstod att detta var nagot for mig. Efter att ha forstatt att Mecka for farklippning ar Nya Zeeland ringde jag upp Laila och sa att vi kunde boka biljetterna, och gissa om hon blev glad =)

Vi skulle akt den nionde februari, men vi fick inte visumet i tid for Nya Zeeland. Sa vi bokade om flyget till 22 April istallet. Under tiden bodde vi hos Lailas pappa och mjolkade kor pa hans gard, och hos min mamma och foljde med Micke som ar farklippare i Sormland som larlingar. Det hann bli en hel del farklippning for min del, och ganska mycket for Laila ocksa. Jag ar verkligen glad att vi kunde folja med Micke och att han larde oss, battre larare far man leta efter.

Till resan! : Eftersom att vi skulle flyga genom USA sa passade vi pa att flyga till Mexiko for att tala spanska och ata tacos. Sedan Nya Zeeland nastan ett ar pa working holiday visum for att jobba som farklippare och turista. Pa hemvagen blir den nagra dagar i USA eftersom jag aldrig varit dar forut.