Guldfeber

Jag sitter framfor ett porlande vattendrag (skrev detta i mitt block tidigare). Vattnet brusar lugnande i bakgrunden, det ar ganska vindstilla och varen borjar komma till Nya Zeeland. Solen star lagt, for dagen borjar ga mot sitt slut. Laila sitter bredbvid mig och laser. Vi befinner oss i Goldsborough pa vastkusten, och som namnet avslojar sa finns det guld har. Det var en stor guldrush har i slutet pa artonhundratalet. Jag hittade ett stalle dar jag har hittat flagor och korn av guld i varje panna jag vaskat. Det ar inga stora mangder, men varje gang jag ser de gyllene bitarna efter jag har vaskat bort svartsanden blir jag lika glad. Vi har varit pa tva andra orter dar ocksa guldrusher har agt rum, och detta blir fjarde dagen jag vaskar. Det ar riktigt spannande att leta guld, och sannerligen ar det en barndomsdram som antligen gar i uppfyllelse. Jag har faktiskt lite guldfeber=)

Som jag namnde tidigare ar vi pa vaskusten. Det var hit vi var pa vag for att delta i aventyrsfestivalen "A day at the beach". Nar vi kom hit valkomnades vi av ett rasande ovader. Det regnade skurar hela tiden, vilket ledde till att vi kunde bekrafta ryktet som vastkusten har om sig, namnligen att det regnar hela tiden. Men inte nog med det, det blaste hart och det var inga varma vindar.. Vi styrde kosan mot ett litet samhalle som heter Ross. Dar bor ett par jag traffade i Mauretanien for tre ar sedan pa cykelresan. Och vilken gastfrihet! Trots att Lisa hade tva smabarn, varav ena endast var tre veckor gammal, sa var vi valkomna. Vi fick sova i husvagnen de hade pa sin tomt. Vi stannade tva natter, och under den tiden var vi mest inomhus, for det regnade nastan oavbrutet. Pa morgonen efter den andra natten var planen att lamna bilen hos Xabi och Lisa for att sedan lifta upp till Karamea, som ligger pa vaskustens topp. Darifran skulle vi borja festivalen och den langa vandringen. Men egentligen var varken jag eller Laila sugna pa att vandra i kontinuerligt regn. Man kommer till en grans liksom, for visst vore det ett riktigt aventyr, men jag njuter egentligen inte av att pina mig. Pa cykelresan fanns det passager med ovader, men de gick alltid over. Detta a andra sidan, verkade som att det skulle bli ovader som holl i sig. Sa den morgonen sa jag till Laila, "jag tycker vi struntar i den har festivalen". Laila menade att om jag inte ville sa skippa hon den med gladje. Och sa blev det.

Istallet akte vi ivag till en dunge pa kvallen dar man kunde se tuseltals lysmaskar i morkret. Det var en haftig syn. Kvallen spenderade vi vid en sjo, dar det fanns en naturcamping. Laila hade sagt att hon kande sig konstig i magen, och i lagom tid till att vi kommit till campingen pa kvallen sa borjade hon spy. Och inom kort spydde vi i kör. Vi behovde bara oppna bildorren och kasta ut. Och toaletterna var nara till hands for andra behov. Det var tur att vi stannat just dar, for oftast staller vi oss pa nogon plats ute i naturen utan toaletter. Det var enkelt att konstatera att vi blivit smittade av Xabi och Lisas son som var magsjuk. Efter tre dagar sa kunde vi kora ivag igen. Vi akte forbi en turistattraktion som heter "the blowholes". Dar fanns det hal i klipporna dar havet vid hogvatten sprutade upp som en rasande fontan. Sedan vandrade vi en fyratimmars led upp tidd en hytta dar vi sov, och nasta dag tillbaka till bilen. Pa den leden fanns det diverse efterlamningar fran forna guldruschen som var intressanta att titta pa. Nar vi akte ivag sa svangde vi bara runt lite for att komma till en annan led som ledde till samma hytta, men denna var sex timmar lang, och man gick over bergskammar under en lang del av den. Det var en mycket langre och kravande tur, men vilka vyer vi fick uppleva. Tank er att vara uppe pa en bergskam, och nar man tittar ut sa har man 360 graders utsikt. Ena hallet ar det en dal, sedan berg, och pa andra sidan ligger havet.. otroligt.



Pa den leden kom guldfebern. I den forsen som man gick langs med den forsta delen av leden, sa fick man vaska guld utan att behova tillstand. Nar vi kommit till stan efter vandringen sa kollade jag upp ett och annat i bibliotekets bocker om amnet. Jag visste snart att det finns tretton stallen, varav elva pa sodra on, och de flesta pa vaskusten dar man kan vaska utan tillstand. Snart var jag utrustad med en vaskpanna och en spade, allt for runt en hundra lapp i skr. Men an skulle vi inte vaska, for vi hade siktet installt pa att anda besoka festivalen vi hade tankt att vandra med i. Vi akte tio mil soderut, till Westport, dar Louis Brown skulle befinna sig och arrangera en kvall med musik och forelasning. Det var en trevlig kvall. Louis fragade om vi itne skulle ga med en bit, och varfor inte fragade jag och Laila varandra, nar vi anda ar har.

Klockan 06:30 nasta dag motte vi Louis och en grupp med skolungdomar som hade hjalpt till att stada upp stranden dagen innan. Festivalen gar ut pa att stada strander, plantera nya trad, och sprida det grona budskapet helt enkelt. Och Louis vandrar genom hela vastkusten, sa festivalen kommer till nya platser nar han kommer fram dit. Allt ar dock tidsplanerat sedan innan. Manga hjalper till, och ett tvteam samt foljebil foljde honom pa vagen. Vi borjade vandringen, och snart var vi i havet med vatten upp till midjan. Vi hade kommit fram till ett stalle vi var tvungna att passera under lagvatten. Men trots lagvattnet sa simmade vi snart eftersom marken forsvann under vara fotter. Det var jag, Laila, Louis och Keith. Keith akte foljebilen men ville ga till fots en stund. Han hade dock inte raknat med att vi skulle bada. Manga djupa vadningar blev det, och en å korsade vi med flotte. Nar morkret lade sig sa sag vi en liten eld framfor oss. Dar satt Keith med en aldre kvinna. Louis kande henne sedan tidigare, och vi fick erbjudandet att sova i hennes hus, som bokstavligen var precis bredvid stranden. Vi fick en utsokt middag av kvinnan. Forsta dagen var over forvantan.

Klockan 05:30 nasta dag hade Keith lagat till grot. Det tog tid for oss att packa om och komma ivag. Louis haltade pa ena benet eftersom hans kna gjorde ont. Det borjade efter att vi simmat dagen innan, och det slappte inte. Denna dag skulle bli svarare berattade han, och det fanns partier han inte visste nagon som gatt igenom forut. Pa kartan sag man bara hav och klippor. Ganska snart insag vi att Louis konsekvent valde den svaraste mojliga vagen hela tiden. Det fanns en upptrampad stig, men han valde att ga igenom riktigt tat bush istallet. Snart insag vi att det var idioti nar det fanns en stig i narheten, sa jag foreslog att vi skulle vanda och ta den. Louis visste inte om den ledde oss ratt, men jag sa att det kommer att leda oss ratt atminstone under en tid framover. Vi vande och tog stigen. Den gick langs med kusten. Snart ville Louis att vi skulle vada genom en strom ner till havet, sa att vi kunde klattra pa klipporna istallet for stigen. Jag kande lite motvilja, for klipporna jag sett tidigare var itne sa inbjudande. Beslutet lag pa mig, for om jag itne ville, kunde vi fortsatta pa stigen. For Louis skull sade jag okej da. Sedan vadade vi och simmade ner i strommen, Laila tyckte det var riktigt skoj och jag ocksa snart. Vilket aventyr!

Snart kom vi fram till klipporna och havet. Det fanns massor av salar pa klipporna. Louis berattade att vi alltid skulle forsoka att ga mellan land och salen, inte tvartom. Pa sa satt hade salen alltid fri vag till havet och skulle inte attackera. Da salarna hade barn vid den har tiden sa var de mer agressiva. Men vi kom framat. Men sakta.. Sakta.. Och dagen gick. Solen lag tungt pa mitt huvud, och vatten hade vi inte eftersom att Louis hade raknat med att det skulle finnas sotvatten langs vandringen. Vi kom till olika stallen som var svara att ta sig igenom. Och Louis granser visade sig vara bortom vara. Till det hor att Laila ar mer vaghalsig an mig, for jag ar det egentligen inte alls. Bakom det mesta jag gjorde under cykelresan lag det en hel del planerande. Under Sahara passagen pa cykel visste jag exakt hur langt det var mellan olika stallen jag kunde handla mat, och jag raknade ut pa ungefar hur mycket vatten jag behovde och mat. Sa sag hela resan ut.

Denna sitution tyckte jag inte om, for Louis hade helt enkelt inte tillrackligt koll pa laget med mina matt. Han ville att vi skulle hoppa ner i vattnet fran en klippa atta meter over havet eftersom det inte gick at ta sig runt. Han borjade klattra nerat pa hala klippor, och medan Laila holl koll pa honom sa letade jag upp en annan vag genom svarforcerade taggbuskar.. Jag tankte inte hoppa! Men Louis gjorde det. Laila tog samma vag som mig och snart var vi pa vag alla tre igen. Snart kom ett tillfalle igen for Louis att visa sin vaghalsighet nar han borjade att friklattra (alltsa utan sakerhetsutrustning) upp for en klippa pa over femton meter. Den var lodratt upp, och for att ens kunna borja var han tvungen att vanta sa att vattnet akte ut. For varje vag var sa kraftfull som slog in att den utan vidare kunde dragit med sig honom ut till havs. Vaggen han klattrade uppfor var blot, och han hade en vaska som tyngde honom. Innan vi kunde hejda honom sa hoppade han ner nar vattnet gick ut och klattrade upp sa snabbt han kunde for att komma bort fran nasta vag. Han borjade sin vansinnesklattring. Jag och Laila tittade pa varandra och skakade vara huvuden. Vilken idiot! Han klattrade vidare och jag kande hur radslan steg inom mig om han skulle halka. Det fanns bara klippor och hav som kunde ta emot hans fall. Nar han var ungefar tio meter upp tittade han mot oss. Laila skakade pa sitt huvud och pekade pa sig sjalv samtidigt for att saga att hon inte tanker gora det. Han insag att ingen av oss tankte folja efter, sa han borjade klattra ner. Alla ni som som laser detta har sakert erfarenhet av att ha klattrat som barn eller dylikt, och da vet ni att klattra ner ar svarare an att klattra upp. Louis kom ner helskinnad. Tva slutsatser fanns att dra, att han ar en duktig klattrare, och en galenpanna.

Efter detta slutade vandringen att vara skoj for min del. Det hade slutat vara roligt tidigare men nu blev det snarare en pina att folja efter Louis. solen stekte, och jag var torstig. Vi klattrade och hoppade mellan stenar, och holl utkik efter salhannar som kunde attackera. Overallt var det halt och vid en klattring som inte var hog tappade jag greppet mot en blot sten. Da kande jag hur gransen var nadd. Vid det har laget hade vi bara kommit en sjattedel av distansen som var kvar till en strand. Da stannade jag och sa till Laila att jag inte tanker ga langre. Louis forsokte vanda mitt motstand mot att ga med langre men lyckades inte. Jag beratte att jag inte tyckte det var trevligt langre alls, och att jag hellre ga tillbaka genom den tata terrangen genom bergen. Jag forstod att vi inte skulle komma fram innan morkret skulle sla in med Louis, och genom att ga over bergen skulle vi iallafall hinna fram till vagen innan det blivit morkt. Louis tyckte det var trakigt, men bade jag och Laila var overens att han skulle komma fram fortare utan oss. Sa vi fick hans karta, kompass och han gav oss halften av chokladen.
Sedan tog vi avsked.

Vi klattrade uppfor en klippa for att komma hogre, men det visade sig vara ett stup nar vi kommit upp. Vi vande. Jag borjade kanna panik inom mig, for att jag inte skulle kunna dricka och ata sa energin fanns for farden. Jag bad Laila att hon skulle leda oss, for med min torst och hunger var jag ganska borta. Tur var att Laila hittade en liten vattenpol med sotvatten. Jag drack mycket och lange.. Vi gick langs med klipporna ett tag istallet till vi kom fram till ett bra stalle att klattra uppfor. Att ta sig uppfor var otroligt tungt. Bushen var sa rackarns tat! Vi var tvungna att krypa om vi kunde mellan grenar och annat. Med jamna mellan rum tittade vi ner mot havet for att se att vi overhuvudtagen hade rort oss nagonstans. Sakta men sakert forcerade vi oss upp. Det kandes som en evighet att komma upp. Men vi klarade det. Efter det mottes vi av taggbuskarna igen. Men dessa var hogre an oss. Vi turades om att ga i taten, for alla taggar som gick in i huden.. Med kompassen kollade jag hela tiden sa att vi inte gick i cirklar. Jag var tvungen att titta pa den ofta eftersom det var svart att ta riktmarken nar man inte kunde se lang framfor sig.

Taggbuskarna byttes mot enklare terrang, och sma backar borjade komma med jamna mellanrum. Det var sa gott med vatten! Till slut sag vi en sjo, och pa kartan var den paralell med vagen. Snart horde vi motortrafik. Vi jublade och kramade om varandra. Fran vagen fick vi lift med forsta bilen. Och ganska snart sa vi en fran filmteamet vid vagkanten.

Vi sov hos en annan kvinna i medelaldern som Louis kande sedan tidigare. Jag och Laila fick lana husvagnen som hon hade pa sin tomt. Louis kom inte fram forns vid sjutiden. Det var morkt, han hade gatt fort, och tydligen hade han bara brakat ihop framfor filmteamets eld och halvslumrat. Han fick skjuts till kvinnans hus av Keith och snart gick han och la sig efter lite mat. Nasta dag skulle han fortsatta fran dar hjan slutade.

Har slutar historien om var vandring med Louis. Nasta dag spenderade vi med fimteamet. De skulle aka till Westport vid lunch efter att ha filmat. Vi fick skjuts med dem till bilen. Allt avslutades med att vi akte till narmaste fisch and chips shop och jag bestallde den storsta hamburgaren de hade. Den var riktigt stor=)

Sedan akte vi och vaskade guld. Och just nu sitter jag i Hokitikas bibliotek och skriver detta inlagg. Nu ska jag se om jag hinner lagga in lite bilder ocksa!

Ha det gott vanner!