Snart hemma

Pa onsdag kommer jag hem. Men jag ar osaker pa betalning.. Neil heter Hassel i efternamn, det uttalas likadant som ordet hassle, vilket betyder strul/krangel. Jag overvagde faktiskt att ringa honom pga av den orsaken, sa jag ringde honom allra sist av olika farklippargang. Faktum ar att hans efternamn stammer in pa hans personlighet, det ar mycket strul. Jag kanner darfor att jag inte kan slappna av med betalningen forrns jag har pengarna i hand.

Imorrn kommer jag fa reda pa om jag far pengarna eller inte. Far jag dem inte sa vet jag faktiskt inte om jag nagonsin kommer att se roken av dem..

Hall tummarna for att jag far pengarna, be om ni tror pa Gud. Det skulle kannas forjakligt att jobba en hel manad och bli blast.

Vi hors

Nyheter

Har klippt far hela dagen idag. Inte bara denna dag, utan manga dagar nu. Idag hade vi talgiga far som vi kampade mycket med. Med talgiga menar jag att de nastan ar kladdiga, och det ar valdigt kravande att komma igenom ullen, man skar dem latt av den orsaken. I slutet av dagen var jag sa otroligt trott, och det ar inte den enda dagen..

Jag har dock blivit hardad. Jag klippte far over en vecka i streck, det har jag aldrig gjort forut. Sen fick jag en dag ledig eftersom vi hade strul med fordonet. Jag lar mig mycket, men denna farklipparsasong borjar lida mot sitt slut for mig. Jag har sagt att jag kommer resa hem, och har bokat biljetter hem den 2 juni. Det ar definitivt ratt beslut. Pa en manad har jag lart mig det jag kande att jag ville lara mig. Men jag vill hem, jag langtar hem. Jag vill vara tillsammans med Laila, jag vill traffa familj och vanner, jag vill sjosatta min bat och segla ute pa malaren!

Jag maste saga att farklippare ar nagot av det mest harda man overhuvudtaget kan jobba med.. Forsta gangen jag sag tva farklippare hos Jacke sa tankte jag att det ar det tuffaste jag nagonsin sett, och jag hade ratt.

Vi ses i Sverige snart!

Regn

Regnet smattrar pa husvagnens tak. Det blir med stor sannolikhet ingen farklippning idag. Eftersom vi klipper utomhus sa ar det inte sarskilt behagligt att klippa om det regnar, och sa halkar man pa golvet. Husvagnen ar kall varje morgon, for det finns inget element som varmer upp den. Vi har inga kokmojligheter heller, for spisen funkar inte. Och inget rinnande vatten. Och ingen fungerande toalett. Husvagnen bestar av tva sovrum, jag sover i ena och Brad i andra. Jessie sover pa golvet i koket. I toalettrummet har vi farklipparutrustning. Vi har toalett och dush i ett separat rum hos Neil.

Igar var vi lediga. Brad och Jessie blev aspackade och hoga. Manga farklippare dricker mycket och tar droger, dessa ar inget undantag. Jag tog det lungt for att spara mig for nasta dag. Kollade pa filmen Inglorious Basterds. Filmen var ok, men jag ar inget fan av Quentin Tarantino direkt.

Jaha, det blir visst jobb idag. Jag fick just reda pa att en bonde har torra far i en lada av Neil. Sa Brad har akt for att hamta Jessie nagonstans som fick ett ragg igar och sen ska vi klippa. Det ar bra, for jag vill ju tjana pengar. Ska jag vara arlig ar det inte direkt trevligt att vara har, jag ar ensam, jag har trakigt och jag jobbar hart.. Jag borjar faktiskt trottna pa detta kringflackande liv, att leva som en nomad utan nagra bekvamligheter, jag langtar hem. Det som driver mig ar att bli battre pa att klippa och att tjana pengar.

I England

Hej foljeslagare,

jag befinner mig i ett litet samhalle som heter Street i sydvastra England for tillfallet. Jag fick napp nar jag ringde farklippargang hos en snubbe som heter Neil Hassel. Jag har varit har sen den sista april och jobbat alla dagar forutom tva. Ena gangen var jag magsjuk och andra gangen idag. Ganget bestar av Neil som ar chefen och kommer harifran, sedan Brad fran Nya Zeeland, Jessie ocksa fran NZ och jag. Jessie kom for nagra dagar sen. De ar schyssta och det ar god stamning i husvagnen som vi bor i pa Neils tomt. Det har varit tufft, riktigt tufft. Faren ar daliga att klippa denna tidpunkt eftersom manga av dem har lamm, och ullen sitter som klistrad till skinnet. Det gor att man maste pusha handen hart for att komma igenom och gor man det i over atta timmar om dagen sa blir man trott. Overhuvudtaget kanner jag mig slut och trott hela tiden. Hardaste var nog nar jag var magsjuk, jag klippte halva dagen da, sen lade jag mig pa nagra ullsackar och somnade.

Igar klippte vi poll dorsets som ar ett typ av far som ar helt vansinnigt.. Varenda en sparkade i varenda position, och de ar sa starka att de sparkar ur sig. Igar ville jag mer eller mindre sluta hela tiden. Vi kom inte hem forns klockan tio pa kvallen och jag sade till Neil att jag drar hem till Sverige, poll dorset faren tog knacken pa mig och jag har langtat hem valdigt mycket. Framst saknar jag Laila hela tiden, men ocksa att vara hemma. Jag menar, jag hann knappt saga hej till familjen och vannerna innan jag stack efter att ha varit borta ett helt ar pa Nya Zeeland, och nu ar jag borta igen!

Neil tog det bra och tyckte att jag skulle sova pa saken och vara ledig nasta dag. Denna dag har jag alltsa tankt och jag har kommit fram till att jag ska stanna maj manad och nagra dagar in i juni. Dels vill jag lara mig att klippa battre och framforallt behover jag pengar. Jag har knappt kvar nagot, och aker jag redan sa kommer jag visserligen hem, men inget jobb att borja pa, saledes inga pengar..

Sa ser laget ut, det ar ett hart och tufft jobb jag har gett mig in pa, antagligen det tuffaste man kan jobba med i ett modernt samhalle. Men jag ska forsoka harda ut ett tag till, for det ar en otrolig erfarenhet. Efter detta kommer tror jag namligen att varenda jobb kommer kannas slappt.

Vi hors framledes

Hemma

Ja då var man äntligen hemma. För sex dagar sen landade jag och Laila. Vi var i Los Angeles i fem dagar och det var över förväntan. Det var varmt och skönt i Kalefornien och vi hängde mest på beachen. Men det var för kallt för att bada (för oss iaf). Vi lånade en lägenhet av en släkting till Laila som var precis bredvid UCLA (universitetet). Så vi kom snabbt ner till Santa Monica beach. Tänk, när jag och Laila reser så går det inte åt mycket pengar normalt sett. Vi fixar ställen att bo på som inte kostar, vi lagar enkel billig mat, och tar det billigaste ressättet, så LA kostade inte mycket och vi hade jättetrevligt tillsammans! =)

Att komma hem till Sverige känns väl en del som när jag kom hem från cykelresan. Allting är sig likt. Jag är glad att vara hemma, men jag byggde nog upp en längtan de sista veckorna som inte riktigt motsvarade förväntningarna. Det är nästan som om jag tagit en rast från ett jobb, det har blitt tid för att komma tillbaka, och där är man liksom, och fortsätter. Nu blev rasten ett år, men det känns inte så mycket längre än en fikarast nu.

Jag har bara varit tillbaka några dagar, men trots att jag borde softa ner så funderar jag en del över framtiden. Nu när jag är här är det som att verkligheten har hunnit ifatt mig.. Jag fick inte sommarjobb på Eskilstuna-Kuriren denna sommar. En annan kommer att fota som var vikarie förra sommaren. Egentligen känns det väl okej eftersom jag är bra sugen att klippa mer får, men det är aldrig kul att få nobben. Jag ska ringa till en fårklippare som klippt i Wales tidigare och hoppas att jag kan hitta ett gäng där som jag kan få jobb med. Sen vill jag starta ett eget företag, för det måste jag ha när jag klipper får i Sverige i framtiden. Och det företaget kan jag använda när jag tar frilansjobb som fotograf också. Så tanken är att sätta mig in i att starta ett företag, kanske gå nån starta eget kurs, och sen har jag en gammal grammatiktenta kvar att göra i spanskan som jag kuggade senast. Detta blir våren, och fårklippandet blir till sommaren.

Jag vill inte missa den svenska sommaren dock.. Så jag ska inte klippa för mycket i Storbritannien om jag får jobb där. Den svenska sommaren är helt enkelt för fin för att missas. Jag tittade till min segelbåt igår på varvet, vilken pärla! Jag fylldes verkligen av en längtan att sjösätta den, och hissa seglen, och ge mig ut på Mälaren.

För att avsluta detta inlägg ska jag försöka skriva vad denna resa gav mig. Vi var borta nästan ett år jag och Laila, varav tre veckor i Mexiko, fem dagar i Los Angeles, och resten i Nya Zeeland. Mexiko och Los Angeles var två semesterstopp, medan Nya Zeeland var själva grejen såklart. Målet innan jag reste var att lära mig att klippa får ordentligt. Alltså att kunna kontrollera dem, behärska mönstret m.m, och att komma upp till i alla fall 100 får på åtta timmar. Samt att gå fårklipparkurs och jobba med ett fårklippargäng.

Jag fixade alla målen. Jag jobbade som pressare i gäng, och de sista dagarna som klippare i gäng på Scotts gård samt Peters. Jag gick kursen med Laila och även en dag på en andra kurs. Jag lärde mig alltså mönstret och tekniken. Jag klarade till slut inte bara 100 får på åtta timmar, utan 200 på sju och en halv timme! Jag är både stolt och nöjd över resultatet.

Som alltid är det inte bara mig det handlar om, utan även alla som hjälpte mig att nå mina mål. Fårklipparen Micke Carlsson lärde mig grunderna i Sverige, och utan de förkunskaperna hade varken jag eller Laila kunnat tagit åt oss så mycket från första kursen. Så var det ju instruktören Norm som var grymt duktig på att lära ut på kursen. Både bonden Graham och fåraherden Snow som lät mig och Laila att klippa på gården under flera månader. Grahams släkting som var exfårklippare som lärde mig en del. Och sist men inte minst Scott och Ryan, de två bröderna som båda tidigare var fårklippare men nu bönder, på vars gård jag nådde 200. Speciellt Ryan lade ner en hel del tid att korrigera min klippstil.

Förstå hur mycket dessa människor betytt för mig, de engagerade sig helt frivilligt bara för att hjälpa mig (och Laila) att bli bättre fårklippare. Jag blir glad när jag tänker tillbaka på detta, det finns en del goda och snälla människor i världen som man blir sammanförd med. Och så tackar jag Gud som varit med mig och Laila. Sedan jag var i Afrika på cykeln ändrade jag radikalt min livsåskådning, och från att vara ateist att tro på Gud igen. Det är något jag inte talat om mycket, men jag vill ändå nämna det, för jag känner att han har hjälpt och lett mig så mycket.

Sedan har jag och Laila har kommit varandra väldigt nära under resan. Man ser andra par som reser, och de två utgångarna jag sett att en sån här resa ger är antingen ett krashat förhållande eller ett starkare. Laila och jag har blivit mycket starkare tillsammans. Det är en häftig känsla, att ha någon så nära, som man upplever allt med och nu vet jag att vi kan klara av massor tillsammans. Och delad glädje är dubbel glädje, det stämmer.. Giftermålet är planerat sommaren 2011! =)

En annan sak är att Nya Zeeland verkligen är vackert. Så är det bara. Och en ytterligare sak är att jag har kört så mycket bil att jag blivit lite bekväm. Men nu är det cykel som gäller igen! (Även om jag lånar morbrors bil just nu hehe ;)

Alltså, jag är nöjd över denna resa. Man lär sig så mycket på resande fot, och man vidgar vyerna och mognar, växer. För varje dag går det två på en resenär var det någon som sa, det stämmer nog oftast.

Jag lägger in lite bilder framledes från NZ och LA. Så ska jag säga om jag lyckas få jobb i Storbritanien, då blir det en ny resa!

Tack till dem som följde mig under denna resa, vi hörs och ses!

Sista dagen pa Nya Zeeland

Vi fick bilen sald for tva dagar sen, efter fyra dagar pa marknaden, det var riktigt skont. Varken jag eller Laila var sa bra bilforsaljare (man far salja sin bil sjalv mer eller mindre pa denna marknad) sa vi missade kanske tva potentiella kopare. Men till slut sa fick vi ivag den. Vi salde den for ungefar 2500 skr lagre an vad vi kopte den for. Och efter ett ars korande med bilen sa kanns det som ett ok pris.

Sedan har vi borjat packa ihop bagaget, och det ser ut som att vi far plats med allt. Eftersom att vi aker genom USA far vi ha tva vaskor pa 24 kg vardera per person, sa nastan 100 kg tillsammans! Sa vikten ska det nog inte bli nagra problem med. Vi har avslutat vara bankkonton ocksa, och gjorde en typ av check som vi ska losa in nar vi kommer hem till Sverige.

Nu ar det elva timmar kvar tills vi flyger mot Amerika. Aven om jag nog helst skulle vilja flyga hem till Sverige direkt sa ska det bli intressant att vara i USA eftersom jag aldrig varit dar forut.

Vi ses snart!

Bilen ar till salu

Hej alla, vistelsen pa Nya Zeeland borjar narma sig sitt slut. Inte langt efter mitt stordad att klippa 200 sa kom Laila, hennes syster May-Louise och hennes bror Anders for att plocka upp mig i Gore. Sedan hade vi drygt en manad som vi reste runt pa med siktet installt pa Auckland eftersom vi alla har flygbiljetter harifran. Vi akte mer eller mindre hela Nya Zeeland med bilen igen fast norrut denna gang. Det var riktigt trevligt.

Det haftigaste var nog att se the Golden Shears, som ar varldens storsta och prestigefyllda farklippartavling. Laila och May-Louise hyrde kajaker och paddlade en flod under tre dagar medan jag och Anders akte till the Golden Shears. Snacka om att farklipparna var snabba i den hogsta klassen, oj oj oj. Jag fick da se David Fagan som nog ar den mest beromde farklipparen i varlden. Han har vunnit denna tavling 16 ganger, och senast forra aret. Detta ar vann en annan. Vi sag aldrig finalen, bara semifinalen, men det var tillrackligt for mig.

Tva andra haftiga grejor var att vandra kring ett vulkanomrade. Omradet ar detsamma som "Mordor" i Sagan om ringen. Miljon varierade enormt fran forstenad lava till typ fjall till regnskog. Den andra grejen var "Hot water beach" dar det finns varma omraden pa stranden. Man graver ner sig i sanden som ar varm, och kallor underifran pressar upp varmt vatten. Man fick dock akta sig, ett stalle var sa varmt att man skallade fotterna!

Sa nu har bade May-Louise och Anders rest till Sverige. Jag och Laila har snyggat upp bilen och besiktat den. Besiktningen gick igenom utan en enda anmarkning. Det ar inte illa av bilen efter sex manaders konstant korning sen vi senast besiktade den! Vi har den pa en bilmarknad for backpackers, samma stalle som vi kopte den pa. Far vi den inte sald dar sa tankte vi auktionera ut den. Sa ser laget ut.

Vi ar bada valdigt nojda med Nya Zeeland resan men nu vill vi hem. Vi har fem dagar i USA, i Los Angeles, och sen kommer vi till Sverige!

Vi ses snart familj, slakt och vanner // Martin

Nytt rekord, 200 far pa under 8 timmar!

Jo antligen har jag natt numret 200. Igar klippte jag over 200 lamm pa ungefar 7,5 timmar. Jag klippte sedan nagra till. Det var pa en granngard fran den jag bor pa. Jag hade klippt i tva dagar fore, men inte heldagar. Pa den tiden kunde jag trana mig pa att klippa lamm eftersom jag bara klippt tackor tidigare. Det ar tva broder som har granngarden och de har lart mig en hel del om farklippning eftersom de bada jobbat som farklippare nar de var yngre. Bada tva har toppat pa over 400 far vissa dagar nar de klippte professionellt.

Det var skont nar jag nadde lamm nummer tva hundra, men jag behovde inte stressa. Jag klippte 54 lamm forsta 2h, sedan 56 och 56 igen, sa de sista tva timmarna behovde jag bara klippa 34. Jag forstod redan pa morgonen att jag skulle na 200 efter att ha klippt over 50 pa tva timmar. Det blev en del ol att dricka efterat for att fira dadet, och brodernas far fyllde aven ar. Det var en bra dag =)

Idag har jag tagit det lungt, imorrn ska jag klippa lamm pa en annan gard 45 min ifran dar jag bor. Nu nar jag blivit duktigare sa borjar chanser dyka upp att klippa, och jag far bra betalt. Nu ar jag mer eller mindre farklippare med Nya Zeelandska standarder, men jag har saklart mycket kvar att lara.

Vi hors!




Ganska nojd, detta ar nummer 200

Andra planer

Hej hopp

jag reste upp till Christchurch och traffade Laila och hennes bror. Nasta dag borjade klippkursen. Till min forvaning var inte instruktoren dar som vi hade pa senaste kursen. Det var en annan man som hette Ken. Jag blev lite besviken eftersom jag hade ringt till kurssamordnaren som sa att Norm som vi hade pa forra kursen skulle vara instruktor. Det var jag och fyra andra deltagare. Nar dagen var slut var jag rejalt besviken. Instruktoren var inte i narheten sa bra som Norm, ja till och med Grahams forra frus man som kommit och visat mig nya saker att tanka pa nar jag klippt var battre pedagog och larare. Denna snubbe var varken engagerad eller duktig pa att lara ut. Sa jag ringde upp samordnaren och sade att jag inte kommer att komma nasta dag. Han blev irriterad och ville att jag skulle betala full avgift pa 500 dollar, alltsa 2500 skr. Ingen chans svarade jag, men att jag kunde betala for dagen jag var med, dvs 125 dollar. Dagen efter skrev jag ett brev som forklarade varfor mer i detalj som jag hoppade av och en check pa 125 dollar. Det var skont att posta det och fa hela grejen ur varlden. Men jag ar fortfarande besviken, jag hade sett fram emot att gora en ny kurs med Norm..

Sa planerna blev forandrade. Jag, Laila och Anders snackade om att dra till vastkusten, och Anders blev riktigt sugen pa att vaska guld. Sa nu sitter jag i Greymouth pa vaskutsen, har precis kopt in en ny vaskpanna (jag lamnade guldgrejorna pa garden..) och vi har bunkrat upp med mat. Bade jag och Anders ar riktigt sugna pa att hitta guld och Laila ser fram emot att lasa och hon har planer pa att aka ner langs floden dar vi vaskar pa en bodyboard. Jag kommer att aka tillbaka till garden pa torsdag nasta vecka.

Trots att allt inte blev som planerat sa kommer det att bli toppen att vara tillsammans med Laila och Anders, och vaska GULD!

Vi hors =)

Ny klippkurs

Hej alla, jag har inte klippt far pa ett tag nu, senaste rekordet var 124 far pa 8h men jag arbetade for hart for manga dagar sa jag var tvungen att vila ifran farklippningen och jobba med annat pa garden. Sedan har jag sparat mig for nasta kurs, "Level 2 Crossbred Shearing". Den kursen kommer att vara nara Christchurch sa jag aker upp idag med bussen. Laila kommer att traffa mig dar och vi kommer att bo hos samma familj som forra gangen vi gjorde kurs i Christchurch. Jag har saknat Laila har sa det ska bli skoj att traffa henne, och hennes bror Anders ocksa som reser tillsammans med henne. Tiden gar fort har, och jag anar att februari och mars kommer att susa forbi snabbt.

Vadret har varit otroligt bra har de senaste dagarna vilket ar uppfriskande. Det har varit en hel del arbete med att sortera ut lamm som ska till slakt. Bonden sorterar ut lamm fran tackor i en ranna och sedan vager hans son dem i en vag, ar de tillrackligt tunga blir de slappta till fallan med slaktlamm. Jag ar sa glad att jag fick jobba pa en riktig Nya Zeelandsk fargard. Det ar sa maffigt att vara uppe tidigt och sta och flytta in far till rannan, faraherden foser in med hundarna och tusentals far passerar. Och vyerna ar helt otroliga, de grona falten och kullarna tar slut langt bort i horisonten. Nar man flyttar far fran olika beten aker vi med fyrhjuling, da inser man hur mycket mark bonden har. Tva jobbar som faraherdar, Snow och Mitchell. Snow ar en riktig gammal kiwi som jobbat med far pa Nya Zeelandska "High country" sen han slutade skolan. Han har en grav nz dialekt, ar stolt over sitt arbete och alskar livet pa landet och djur. Mitchell ar bondens son som jobbar har fran jan till slutet av feb, efter det ska han jobba pa en mjolkgard dar hans bror ocksa jobbar. Jag och Mitchell har skoj tillsammans, jag hanger med honom ut pa falten da och da och flyttar far till nytt bete, och nar lammen ska crutchas innan de satts pa lastbilen da ar det tavling i klippningslokalen. Att crutcha innebar att klippa faret mellan bakbenen och runt rumpan, och det gar med en rackarns fart nar man har fatt flyt pa det, speciellt med sma lamm. Forsta gangen vann Mitchell, men jag jobbade med tekniken, sa nu ar jag snabbast =) Bonden ar dock den allra snabbaste..

Nu ska jag stada ur mitt rum och packa det sista innan jag aker till Christchurch. Vi hors!

100 får på under åtta timmar

God Jul och Gott Nytt ar i efterskott! Det var lange sedan jag skrev pa bloggen men antligen kommer ett inlagg. Jag klippte 100 far pa ungefar 7h och 50 min igar, sa ett efterlangtat mal ar natt, och jag kande att det ar en god tid att uppdatera bloggen med denna nyhet.

Jag skrev tidigare att jag och Laila skulle till en gard med over 6000 tackor. Pa den garden har vi varit sedan i november och det ar riktigt bra har. Bonden ar en intressant filur, och han tanker mycket pa vad han ater och producerar pa garden, att det ska vara naringsrikt och ekologiskt. Bade jag och Laila har lart oss en hel del av honom. Sedan har vi arbetat med faren och tradgarden, men mest har vi klippt far. Han ar schysst som later oss klippa, for det tar extra arbete for honom att ta in enskilda grupper av far istallet for att ta in en 1000 far som fyra klippare kan gora pa en dag. Men han betalar oss a andra sidan inte lika mycket som ett farklippargang. Vi far 1$ per far, och det ar riktigt schysst av honom, for i ganget som jag och laila jobbade som pressare och ullsorterare i tjanade klipparna 1,3$ per tacka.

Det har gatt bra bade for mig och Laila, och vi har varit jamna i hur manga far vi klipper pa en dag. Senast klippte jag 87 och hon 86 pa atta timmar. Det var synd att Laila inte kunde gora sina hundra igar ocksa, men hon har for ont i handen. Vi reste runt med tre andra fran garden och firade jul och vilade upp oss efter en massa klippande. Och vi hoppades att hennes hand skulle bli bra med vilan samt voltaren salva och antiinflammatorisk, men icke.. Sa idag har hon akt in till lakaren. Pa hogra handen funkar inte lill samt ringfingret som de ska. Knyter hon naven och oppnar den igen sa flyger fingrarna upp i en enda rorelse circa 45 grader. Antagligen har det med den vibrerade tunga klippsaxen att gora. Jag har ont i hogra pekfingret, och lite tennisarmbage pa vanstra armen, men det funkar hittills. Planen ar att ga en till klippkurs i februari och sedan fortsatta att klippa resten av februari har pa garden.

Sommaren har kommit till manga delar av Nya Zeeland, men gardens lage ar inte det basta, sa det ar fortfarande regnigt, blasigt och kallt har. Vi far hoppas att det blir en finare sommar har, snart har jag tyvarr gett upp hoppet om den Nya Zeelandska sommaren.

Pa garden finns som sagt en massa far med lamm, kottdjur, tva grisar, ett antal hons, en dros vallhundar och katter. Graham heter bonden, och faraherden heter Snow. Grahams flickvan ar pa besok, hon bor normalt sett i Auckland dar hon jobbar med juridik. Sedan ar tva av hans tre soner pa garden nu, den yngsta har precis gatt ut gymnasiet och jobbar ett tag, sedan ar hans plan att mjolka kor i ett ar for att fa ihop kapital till sina universitetsstudier. Sedan ar det en man i 60 ars aldern fran Zimbabwe som har varit har lika lange som mig och Laila. Regeringen i Zimbabwe tog hans gard ifran honom for nagra ar sedan, och sen dess har han haft det kampigt. Han kanner att det ar svart att borja med nagot nytt jobb fran botten och det enda han kan har med jordbruk att gora. Sa han jobbar pa olika WWOOF gardar. Sedan ar det Simon och Tristan, tva artonariga tvillingar som gor sin praktik fran sin utbildning i Osterrike i tradgarden har. Avslutningsvis Sonja och Torsten, den forsta fran NZ och den andra fran Tyskland. De ar ett par och hoppas kunna stanna sa lange som mojligt har, de har ett av husen som de jobbar av hyran pa, sen far de lite betalt ocksa.

Lailas bror kommer om nio dagar, da kommer det bli mer tomt for mig. Laila och Anders drar namligen ivag och reser omkring. Jag har valt att stanna kvar och klippa mer, dels for att jag vill bli battre, dels for att jag behover pengar. Vi kommer ses i februari igen nar klippkursen ager rum. Och sedan kommer vi att resa uppat tillsammans i mars. Da kommer aven Lailas syster May-Louise hit.

Sa ser det ut. Vi hors! // Martin

Har klipper jag dagens hundrade far!

Jag var lite trott efter dagens slut...

Soderut

Imorrn drar vi soderut. Sedan vi slutade farklipparkursen har vi varit en hel del pa biblioteket, tittat film pa kvallen hos familjen vi bor hos, jag har bakat manga kladdkakor (eriks recept med kokos =), vi har stadat bilen och fixat allt mojligt, och framfor allt, vi har vantat pa att kopa farklipparutrustning. Vi fick en rejal rabatt hos Heiniger efter att gjort kursen vi gjorde, ett erbjudande de har for "learner shearers". Erbjudandet var bra, ungefar 3800 svenska kronor i rabatt pa ett kit dar allt man behover for att borja ingar. Eftersom priset ar sa bra maste de forsakra sig om att man inte koper mer en ett per person och att man verkligen hade gjort kursen. Vara papper rackte inte utan vi behovde ett till. Det tog ett tag for en av snubbarna fran kursen att fixa fram det pappret men det kom fram till slut. Sa idag var vi och hamtade varsitt kit! Snacka om schysst att kanna farsaxen i handen, helt ny.. =)

Imorrn ska vi halsa pa Mirek och Veronica igen, ett tjeckiskt par vi jobbade med pa vingardarna i Blenheim. De jobbar pa en camping i Lake Tekapo, ungefar fyra timmar fran oss i Christchurch. Sen vill vi se sodra Nya Zeeland, som Milford Sound, Invercargill etc. Vi har hittat en WWOOF gard som vi planerar att jobba pa i en vecka eller tva som ar strax ovanfor staden Invercargill. En WWOOF gard ar organisk och dar far man i utbyte mot 4 timmars jobb per dag mat och tak over huvudet. Detta verkar vara ett schysst stalle. Garden ar pa 1200 hektar och de har 6600 far och 400 not. For den som ar intresserad har dem en hemsida http://www.maramaorganics.co.nz/

Sedan ska vi borja jobba i december med Norm som var varan instruktor pa kursen i hans farklippargang. Jag som pressare och Laila som ullsorterare. Jag hoppas vi far klippa lite ocksa! Vi har en till WWOOF gard dar vi antagligen kan fa klippa en del far, innan vi borjar jobba. Men det har regnat dar sa han har kommit lite efter. Har vi tur hinner vi klippa hos honom innan vi borjar att jobba med farklipparganget.

Sa ser laget ut. Vi hors!

Avslutad kurs

Da var kursen avklarad. Den var riktigt bra, av mig far den hogsta betyg. Instroktorerna var otroligt bra pa att lara ut, och de var roliga ocksa. Bade jag och Laila fick bra feedback av dem nar vi hade sluttest som bestod av att klippa tre far under en halvtimme. Vi har fatt lara oss hur viktigt det ar att flytta fotterna runt faret sa att det sitter bekvamt, och klippmönstret borjar vi beharska ganska bra. Sedan har vi lart oss att slipa skären och jag larde mig att sy ihop ett djupt sar jag gjorde pa ett av faren. Och avslutningsvis blev vi erbjudna jobb av ena instruktoren som har ett farklipparforetag. Tyvarr blev det inte som klippare, utan som pressare, och Laila som ullsorterare. Jag har helt enkelt forstatt hur svart det ar att bli farklippare, for aven om vi kan klippa riktigt nu sa har vi inte snabbheten eller uthalligheten for att faktiskt kunna klippa 40 timmar i veckan. Men vi kommer att komma dit! Och jag ger inte upp. Jag maste saga att det ar riktigt utmanande och skoj att klippa far. Man lar sig sjalvbeharskning och arbeta hart. For tillfallet vantar vi pa svar fran nagra gardar dar vi hoppas kunna klippa far mot mat och husrum innan vi borjar jobba med instruktorens farklippargang. Sa ser laget ut =) Vi hors!

Kurs i farklippning

Antligen! Nu klipper jag och Laila sa att ullen flyger =) Vi har gjort tva av totalt fyra dagar pa farklipparkursen "Introduction Course to Machine Shearing" av Tectra. Snacka om att vi lar oss mycket. Vi har tva intruktorer som ar riktigt roliga och professionella. De vet precis vad de gor med faren, och forsoker forklara for oss i detalj hur vi ska gora. Vi ar nio personer som gar kursen och det finns fyra "stands", dvs klipplatser. Jag och Laila klipper ungefar varannat far och kan hjalpa varandra nar vi inte kommit ihag nasta steg och nar inte instruktoren ar dar for att visa. Till varan forvaning ar det en till tjej pa kursen, och vet ni!? Hon ar fran Norge. Sa vi babblar en hel del svenska i pauserna och hennes norska ar riktigt begriplig. Bade jag och Laila ar riktigt nojda hittills!

Nagra bilder

Jag tankte inte skriva nagot detta inlagg, utan bara visa nagra av de bilder jag tagit under vart senaste resande. Njut av Nya Zeelands hav och natur!

Guldfeber

Jag sitter framfor ett porlande vattendrag (skrev detta i mitt block tidigare). Vattnet brusar lugnande i bakgrunden, det ar ganska vindstilla och varen borjar komma till Nya Zeeland. Solen star lagt, for dagen borjar ga mot sitt slut. Laila sitter bredbvid mig och laser. Vi befinner oss i Goldsborough pa vastkusten, och som namnet avslojar sa finns det guld har. Det var en stor guldrush har i slutet pa artonhundratalet. Jag hittade ett stalle dar jag har hittat flagor och korn av guld i varje panna jag vaskat. Det ar inga stora mangder, men varje gang jag ser de gyllene bitarna efter jag har vaskat bort svartsanden blir jag lika glad. Vi har varit pa tva andra orter dar ocksa guldrusher har agt rum, och detta blir fjarde dagen jag vaskar. Det ar riktigt spannande att leta guld, och sannerligen ar det en barndomsdram som antligen gar i uppfyllelse. Jag har faktiskt lite guldfeber=)

Som jag namnde tidigare ar vi pa vaskusten. Det var hit vi var pa vag for att delta i aventyrsfestivalen "A day at the beach". Nar vi kom hit valkomnades vi av ett rasande ovader. Det regnade skurar hela tiden, vilket ledde till att vi kunde bekrafta ryktet som vastkusten har om sig, namnligen att det regnar hela tiden. Men inte nog med det, det blaste hart och det var inga varma vindar.. Vi styrde kosan mot ett litet samhalle som heter Ross. Dar bor ett par jag traffade i Mauretanien for tre ar sedan pa cykelresan. Och vilken gastfrihet! Trots att Lisa hade tva smabarn, varav ena endast var tre veckor gammal, sa var vi valkomna. Vi fick sova i husvagnen de hade pa sin tomt. Vi stannade tva natter, och under den tiden var vi mest inomhus, for det regnade nastan oavbrutet. Pa morgonen efter den andra natten var planen att lamna bilen hos Xabi och Lisa for att sedan lifta upp till Karamea, som ligger pa vaskustens topp. Darifran skulle vi borja festivalen och den langa vandringen. Men egentligen var varken jag eller Laila sugna pa att vandra i kontinuerligt regn. Man kommer till en grans liksom, for visst vore det ett riktigt aventyr, men jag njuter egentligen inte av att pina mig. Pa cykelresan fanns det passager med ovader, men de gick alltid over. Detta a andra sidan, verkade som att det skulle bli ovader som holl i sig. Sa den morgonen sa jag till Laila, "jag tycker vi struntar i den har festivalen". Laila menade att om jag inte ville sa skippa hon den med gladje. Och sa blev det.

Istallet akte vi ivag till en dunge pa kvallen dar man kunde se tuseltals lysmaskar i morkret. Det var en haftig syn. Kvallen spenderade vi vid en sjo, dar det fanns en naturcamping. Laila hade sagt att hon kande sig konstig i magen, och i lagom tid till att vi kommit till campingen pa kvallen sa borjade hon spy. Och inom kort spydde vi i kör. Vi behovde bara oppna bildorren och kasta ut. Och toaletterna var nara till hands for andra behov. Det var tur att vi stannat just dar, for oftast staller vi oss pa nogon plats ute i naturen utan toaletter. Det var enkelt att konstatera att vi blivit smittade av Xabi och Lisas son som var magsjuk. Efter tre dagar sa kunde vi kora ivag igen. Vi akte forbi en turistattraktion som heter "the blowholes". Dar fanns det hal i klipporna dar havet vid hogvatten sprutade upp som en rasande fontan. Sedan vandrade vi en fyratimmars led upp tidd en hytta dar vi sov, och nasta dag tillbaka till bilen. Pa den leden fanns det diverse efterlamningar fran forna guldruschen som var intressanta att titta pa. Nar vi akte ivag sa svangde vi bara runt lite for att komma till en annan led som ledde till samma hytta, men denna var sex timmar lang, och man gick over bergskammar under en lang del av den. Det var en mycket langre och kravande tur, men vilka vyer vi fick uppleva. Tank er att vara uppe pa en bergskam, och nar man tittar ut sa har man 360 graders utsikt. Ena hallet ar det en dal, sedan berg, och pa andra sidan ligger havet.. otroligt.



Pa den leden kom guldfebern. I den forsen som man gick langs med den forsta delen av leden, sa fick man vaska guld utan att behova tillstand. Nar vi kommit till stan efter vandringen sa kollade jag upp ett och annat i bibliotekets bocker om amnet. Jag visste snart att det finns tretton stallen, varav elva pa sodra on, och de flesta pa vaskusten dar man kan vaska utan tillstand. Snart var jag utrustad med en vaskpanna och en spade, allt for runt en hundra lapp i skr. Men an skulle vi inte vaska, for vi hade siktet installt pa att anda besoka festivalen vi hade tankt att vandra med i. Vi akte tio mil soderut, till Westport, dar Louis Brown skulle befinna sig och arrangera en kvall med musik och forelasning. Det var en trevlig kvall. Louis fragade om vi itne skulle ga med en bit, och varfor inte fragade jag och Laila varandra, nar vi anda ar har.

Klockan 06:30 nasta dag motte vi Louis och en grupp med skolungdomar som hade hjalpt till att stada upp stranden dagen innan. Festivalen gar ut pa att stada strander, plantera nya trad, och sprida det grona budskapet helt enkelt. Och Louis vandrar genom hela vastkusten, sa festivalen kommer till nya platser nar han kommer fram dit. Allt ar dock tidsplanerat sedan innan. Manga hjalper till, och ett tvteam samt foljebil foljde honom pa vagen. Vi borjade vandringen, och snart var vi i havet med vatten upp till midjan. Vi hade kommit fram till ett stalle vi var tvungna att passera under lagvatten. Men trots lagvattnet sa simmade vi snart eftersom marken forsvann under vara fotter. Det var jag, Laila, Louis och Keith. Keith akte foljebilen men ville ga till fots en stund. Han hade dock inte raknat med att vi skulle bada. Manga djupa vadningar blev det, och en å korsade vi med flotte. Nar morkret lade sig sa sag vi en liten eld framfor oss. Dar satt Keith med en aldre kvinna. Louis kande henne sedan tidigare, och vi fick erbjudandet att sova i hennes hus, som bokstavligen var precis bredvid stranden. Vi fick en utsokt middag av kvinnan. Forsta dagen var over forvantan.

Klockan 05:30 nasta dag hade Keith lagat till grot. Det tog tid for oss att packa om och komma ivag. Louis haltade pa ena benet eftersom hans kna gjorde ont. Det borjade efter att vi simmat dagen innan, och det slappte inte. Denna dag skulle bli svarare berattade han, och det fanns partier han inte visste nagon som gatt igenom forut. Pa kartan sag man bara hav och klippor. Ganska snart insag vi att Louis konsekvent valde den svaraste mojliga vagen hela tiden. Det fanns en upptrampad stig, men han valde att ga igenom riktigt tat bush istallet. Snart insag vi att det var idioti nar det fanns en stig i narheten, sa jag foreslog att vi skulle vanda och ta den. Louis visste inte om den ledde oss ratt, men jag sa att det kommer att leda oss ratt atminstone under en tid framover. Vi vande och tog stigen. Den gick langs med kusten. Snart ville Louis att vi skulle vada genom en strom ner till havet, sa att vi kunde klattra pa klipporna istallet for stigen. Jag kande lite motvilja, for klipporna jag sett tidigare var itne sa inbjudande. Beslutet lag pa mig, for om jag itne ville, kunde vi fortsatta pa stigen. For Louis skull sade jag okej da. Sedan vadade vi och simmade ner i strommen, Laila tyckte det var riktigt skoj och jag ocksa snart. Vilket aventyr!

Snart kom vi fram till klipporna och havet. Det fanns massor av salar pa klipporna. Louis berattade att vi alltid skulle forsoka att ga mellan land och salen, inte tvartom. Pa sa satt hade salen alltid fri vag till havet och skulle inte attackera. Da salarna hade barn vid den har tiden sa var de mer agressiva. Men vi kom framat. Men sakta.. Sakta.. Och dagen gick. Solen lag tungt pa mitt huvud, och vatten hade vi inte eftersom att Louis hade raknat med att det skulle finnas sotvatten langs vandringen. Vi kom till olika stallen som var svara att ta sig igenom. Och Louis granser visade sig vara bortom vara. Till det hor att Laila ar mer vaghalsig an mig, for jag ar det egentligen inte alls. Bakom det mesta jag gjorde under cykelresan lag det en hel del planerande. Under Sahara passagen pa cykel visste jag exakt hur langt det var mellan olika stallen jag kunde handla mat, och jag raknade ut pa ungefar hur mycket vatten jag behovde och mat. Sa sag hela resan ut.

Denna sitution tyckte jag inte om, for Louis hade helt enkelt inte tillrackligt koll pa laget med mina matt. Han ville att vi skulle hoppa ner i vattnet fran en klippa atta meter over havet eftersom det inte gick at ta sig runt. Han borjade klattra nerat pa hala klippor, och medan Laila holl koll pa honom sa letade jag upp en annan vag genom svarforcerade taggbuskar.. Jag tankte inte hoppa! Men Louis gjorde det. Laila tog samma vag som mig och snart var vi pa vag alla tre igen. Snart kom ett tillfalle igen for Louis att visa sin vaghalsighet nar han borjade att friklattra (alltsa utan sakerhetsutrustning) upp for en klippa pa over femton meter. Den var lodratt upp, och for att ens kunna borja var han tvungen att vanta sa att vattnet akte ut. For varje vag var sa kraftfull som slog in att den utan vidare kunde dragit med sig honom ut till havs. Vaggen han klattrade uppfor var blot, och han hade en vaska som tyngde honom. Innan vi kunde hejda honom sa hoppade han ner nar vattnet gick ut och klattrade upp sa snabbt han kunde for att komma bort fran nasta vag. Han borjade sin vansinnesklattring. Jag och Laila tittade pa varandra och skakade vara huvuden. Vilken idiot! Han klattrade vidare och jag kande hur radslan steg inom mig om han skulle halka. Det fanns bara klippor och hav som kunde ta emot hans fall. Nar han var ungefar tio meter upp tittade han mot oss. Laila skakade pa sitt huvud och pekade pa sig sjalv samtidigt for att saga att hon inte tanker gora det. Han insag att ingen av oss tankte folja efter, sa han borjade klattra ner. Alla ni som som laser detta har sakert erfarenhet av att ha klattrat som barn eller dylikt, och da vet ni att klattra ner ar svarare an att klattra upp. Louis kom ner helskinnad. Tva slutsatser fanns att dra, att han ar en duktig klattrare, och en galenpanna.

Efter detta slutade vandringen att vara skoj for min del. Det hade slutat vara roligt tidigare men nu blev det snarare en pina att folja efter Louis. solen stekte, och jag var torstig. Vi klattrade och hoppade mellan stenar, och holl utkik efter salhannar som kunde attackera. Overallt var det halt och vid en klattring som inte var hog tappade jag greppet mot en blot sten. Da kande jag hur gransen var nadd. Vid det har laget hade vi bara kommit en sjattedel av distansen som var kvar till en strand. Da stannade jag och sa till Laila att jag inte tanker ga langre. Louis forsokte vanda mitt motstand mot att ga med langre men lyckades inte. Jag beratte att jag inte tyckte det var trevligt langre alls, och att jag hellre ga tillbaka genom den tata terrangen genom bergen. Jag forstod att vi inte skulle komma fram innan morkret skulle sla in med Louis, och genom att ga over bergen skulle vi iallafall hinna fram till vagen innan det blivit morkt. Louis tyckte det var trakigt, men bade jag och Laila var overens att han skulle komma fram fortare utan oss. Sa vi fick hans karta, kompass och han gav oss halften av chokladen.
Sedan tog vi avsked.

Vi klattrade uppfor en klippa for att komma hogre, men det visade sig vara ett stup nar vi kommit upp. Vi vande. Jag borjade kanna panik inom mig, for att jag inte skulle kunna dricka och ata sa energin fanns for farden. Jag bad Laila att hon skulle leda oss, for med min torst och hunger var jag ganska borta. Tur var att Laila hittade en liten vattenpol med sotvatten. Jag drack mycket och lange.. Vi gick langs med klipporna ett tag istallet till vi kom fram till ett bra stalle att klattra uppfor. Att ta sig uppfor var otroligt tungt. Bushen var sa rackarns tat! Vi var tvungna att krypa om vi kunde mellan grenar och annat. Med jamna mellan rum tittade vi ner mot havet for att se att vi overhuvudtagen hade rort oss nagonstans. Sakta men sakert forcerade vi oss upp. Det kandes som en evighet att komma upp. Men vi klarade det. Efter det mottes vi av taggbuskarna igen. Men dessa var hogre an oss. Vi turades om att ga i taten, for alla taggar som gick in i huden.. Med kompassen kollade jag hela tiden sa att vi inte gick i cirklar. Jag var tvungen att titta pa den ofta eftersom det var svart att ta riktmarken nar man inte kunde se lang framfor sig.

Taggbuskarna byttes mot enklare terrang, och sma backar borjade komma med jamna mellanrum. Det var sa gott med vatten! Till slut sag vi en sjo, och pa kartan var den paralell med vagen. Snart horde vi motortrafik. Vi jublade och kramade om varandra. Fran vagen fick vi lift med forsta bilen. Och ganska snart sa vi en fran filmteamet vid vagkanten.

Vi sov hos en annan kvinna i medelaldern som Louis kande sedan tidigare. Jag och Laila fick lana husvagnen som hon hade pa sin tomt. Louis kom inte fram forns vid sjutiden. Det var morkt, han hade gatt fort, och tydligen hade han bara brakat ihop framfor filmteamets eld och halvslumrat. Han fick skjuts till kvinnans hus av Keith och snart gick han och la sig efter lite mat. Nasta dag skulle han fortsatta fran dar hjan slutade.

Har slutar historien om var vandring med Louis. Nasta dag spenderade vi med fimteamet. De skulle aka till Westport vid lunch efter att ha filmat. Vi fick skjuts med dem till bilen. Allt avslutades med att vi akte till narmaste fisch and chips shop och jag bestallde den storsta hamburgaren de hade. Den var riktigt stor=)

Sedan akte vi och vaskade guld. Och just nu sitter jag i Hokitikas bibliotek och skriver detta inlagg. Nu ska jag se om jag hinner lagga in lite bilder ocksa!

Ha det gott vanner!

Pa vag mot vastkusten

Vi ar i Christchurch for tilfallet. Aka skidor i Mt Hutt var riktigt skoj. Jag tror det var fem ar sen jag akte skidor sist, sa lite ringrostig var jag allt. Laila akte dock snowboard, och hon var lika vaghalsig som nar hon klattrar. Mirek och Veronika var ocksa med, ett tjeckist par som vi arbetade med i Blenheim. Sedan har vi bott hos en pastor och hans familj som vi traffade i Blenheim over helgen i Christchurch. De var riktigt trevliga, och pastorn tog med oss bada pa sin motorcykel runt i omnejderna=) Senaste tva dagarna har vi akt genom Banks Peninsula, en halvo som bildades genom vulkanutrott for sakert en herrans massa ar sedan. Vi sover i bilen igen och det funkar bra.

Salar i Kaikora pa bilden ovan, har aldrig varit sa nara dessa djur..

Idag har vi varit tillbaka i Christchurch for att handla in grejor och jag har antligen kopt en ny gore-tex jacka. Min limegrona jacka finns kvar, men den ar inte lika regntat efter fem ars konstant anvandning genom olika kontinenter. Den nya paminner mycket om den gamla, men den limegrona fargen som jag tyckte sa mycket om ar istallet morkbla. Jag fick den for en tusenlapp i skr (REA).

Ikvall drar vi vidare mot Arthurs Pass, ett bergspass vi ska aka genom for att komma till vastkusten. Vi ar pa vag till ett par som jag traffade pa cykelresan i Mauretanien for fyra ar sen. Efter det borjar vandringen!

Just ja, jag har ny frisyr igen, total snagg. Forsta gangen jag provad pa det, och man kan tycka att mohawken jag hade var snagg, men det ar olika frisyrer, hehe. Forresten, jag diggar verkligen Chistchurch som stad, om nagon skulle ha vagarna forbi i framtiden. Pa bilden nedan kan ni se den nya frisyren!

A day at the beach

For ungefar en manad sen tog vi upp en liftare. Han hade en farja fran Picton (3mil ifran oss) som skulle ga efter en halvtimma. Efter nagra sekunders tanke insag jag att han nog kommer missa den, sa vi akte dit med honom. Det visade sig att han ar huvudarrangor for en aventyrsfestival som heter "A day at the beach". Den gar ut pa att en grupp ska ga till fots genom hela vastkusten mellan 1 till 24 augusti, och gruppen kommer att stanna till vid ett antal strander dar man kommer att ha aktiviteter av olika slag, och pa kvallen blir det musik m.m. Vi kollade in hemsidan (http://www.adayatthebeach.org.nz/) och bestamde oss for att haka pa. Sa jag har snackat med Louis (arrangoren) ikvall och vi ska med! Vi vet inte an om vi hanger med hela vagen, det visar sig, men det kommer nog allt att bli ett riktigt aventyr. Haha, jag borjade faktiskt langta lite efter nagot sadant=)

Sedan har vi anmalt oss till en farklipparkurs som gar av stapeln i oktober. Den ar pa fyra dagar. Efter det ar planen att klippa far, men inte i ett farklippargang denna gang, utan pa sa kallade "WWOOF" gardar (for mer info, kolla in http://www.wwoof.co.nz/). Pa dessa gardar arbetar man circa fyra timmar per dag och far mat och tak over huvudet i utbyte. Jag ringde runt till nagra gardar med manga far. En har ungefar 7000 tackor, en annan 2000, lite olika. Och de gardar med manga far fattar galoppen att vi vill praktisera efter kursen, sa som det ser ut nu kan vi nog fa en del klippning. Jag tror verkligen att det kommer att ga, och det kanns som att flowet ar med oss. Sa hall tummarna for oss!

Sedan ar arbetet slut pa vingarden, sista dagen ar imorgon. Vi skulle ha berattat att vi tanker sluta pa fredag denna vecka, men varan arbetsledare hann fore och berattade att imorgon ar sista dagen for hela gruppen. Vi missar ju bara tre dagars jobb eftersom vi skulle slutat pa fredag, men de andra hade planerat att jobba ungefar fyra till sex veckor till, for det hade cheferna sagt.. 24 hour notice, det ar vad man har som "casual worker". Trist for de andra i gruppen men for oss ar det lungt. Och planen ar att aka pa onsdag eller torsdag till Mt Hutt som ar en skidort. Dar ska vi aka skidor en dag, det ar ganska dyrt som alltid med skidor. Sen blir det festivalvandringen i september och sen farklippning fran och med oktober.


Detta ar gruppen som vi har jobbat med pa vingarden Montana.

Liten uppdatering

Jag ar kvar i Blenheim och jobbar pa vingarden med Laila. Vi har ett tillfalligt vardagsliv har nu=) Vi gar pa bio pa tisdagar (det ar halva priset da), och traffar ett tjeckiskt och ett franskt par ganska ofta. Vi aker till stadens badhus pa tisdagar och fredagar och tar langa duschar och bastar. Egentligen kostar bastun fyra dollar, men vi har betalat tva och smugit in i bastun anda! Vi besoker stadens bibliotek ofta ocksa och laser pa kvallarna.

For tillfallet lar jag mig grunderna i esperanto, ett konstruerat sprak jag lange velat lara mig (for info>> http://sv.wikipedia.org/wiki/Esperanto). Jag spelar munspel till en bok med cd skiva som jag lanade pa biblan och det riktigt svanger! Det ar skont att lira lite blues mellan varven och att ha ett instrument med sig. Jag valde munspelet den har gangen, for gitarren tog for mycket plats. Jag funderade lite pa sackpipan innan jag drog, men den strular ofta med rorbladen, sen hann jag inte tata sacken som slapper igenom en del luft nu, sa valet foll pa munspelet, och det ar riktigt skoj att lara sig spela med det. Pa bilden till hoger jammar jag och Eylon fran Israel=) Man kan nastan tro att vi spelar luftmunspel, men de gommer sig bakom handerna, hehe.

Jag har fiskat med flugspot nagra ganger i trakterna ocksa, men inte fatt nat an..

Sjukling

Laila blev sjuk i onsdags forra veckan, och jag blev smittad pa fredagen.. Vi har varit sangliggande till idag, mandag. Laila har varit dalig i hela sex dagar.. Vi kunde inte arbeta idag, sa vi passade pa att dra till biblioteket. Laila ska forsoka ga till jobbet imorrn, medan jag vill vila imorrn ocksa. Passar pa att lagga in en bild fran "blocket" vi arbetar med nu. Det blir att arbeta med bojd rygg da plantorna bara ar ett ar gamla och ska rensas fran smatt langs hela langden.